söndag 30 december 2012

Till minne av Kjell Andersson (1947-2012)





torsdag 27 december 2012

En enda ton

Summary in English below. Exakt en minut och 30 sekunder in på singelskivan "Judy min vän" med Tommy Körberg låter en ton från basen lite annorlunda, lite distinktare. Det är Kjell Andersson som spelar. En enda ton som är pålagd i efterhand eftersom basisten i studioorkestern hade missat. Men Kjell fixade till det, som ljudtekniker och som människa hade han en mycket stark vilja att allt han lade händerna vid skulle bli så bra det bara kunde. Och han var beredd att gå långt för att åstadkomma det perfekta. Om det betydde att han skulle gå in i studion och spela en ton på basen, så gjorde han det.
Nu är han borta, 65 år ung och sörjd och saknad av många. Inte minst alla de musiker och musikanter i Blekinge som under fyra årtionden fick uppleva att bli förevigade i hans inspelningsstudio. Kjell Andersson lämnar en stor skatt av inspelningar efter sig. Han har dessutom antagligen betytt enormt mycket som uppmuntrare och självförtroendestärkare för alla dem som gjorde sina första "riktiga" studioinspelningar med honom som producent och tekniker.
Början på 33 års vänskap. Kjell Andersson (t.h.) på besök som sändningstekniker på Radio Kalmar hösten 1979 möter där praktikanten Ingemar Lönnbom (foto: Pelle Thörnberg).
Kjell och jag träffades första gången hösten 1979 då han och reportern Pelle Thörnberg var utlånade till Radio Kalmar vars personal hade planeringsmöte. Som praktikant på Radio Kalmar hade jag inte något skäl att vara med på stationsmötet utan kunde vara med och göra inslag till sändningarna.
Ett år senare blev vi arbetskamrater permanent och sågs dagligen i mer än 13 år, det vill säga min tid som fast anställd på Radio Blekinge.
Vi hade förbaskat kul, inte minst därför att vi delade ett rätt skruvat sinne för humor som bland annat innefattade ordvitsar och andra skämt som andra ofta tyckte var långsökta eller inte förstod alls. Kjell var verkligen otroligt avancerad inom den typen av humor och jag får erkänna att det hände att det var omöjligt att följa med i de Anderssonska tankelabyrinterna. Jag kommer aldrig att glömma den gången han hade gjort en oerhört välgjord och finurlig "musikrebus" till en rimstuga, där lösningen var så svår att vi till slut tvingades att i hemlighet ringa upp en lyssnare och tala om vad lösningen var så att denna (jag vill minnas att det var en kvinna) kunde avge ett rätt svar i sändning strax innan midnatt, när programmet skulle sluta.

Oxdragarsång Tryck på pilknappen så får du höra Kjell spela flamenco som en infödd och Thomas Lundahl och mig sjunga "Oxdragarsång" till detta. Ett underbart exempel på Kjells musikaliska kreativitet och generositet.

Vid några tillfällen gjorde Kjell och jag Önskeskivan, det program där lyssnarna fick önska sin egen musik. Kjell hade till skillnad från de flesta av lyssnarna en mycket avancerad musiksmak och hade ett gott öga framför allt till dansbandsmusik. Här sattes han ofta på prov och tvingades kompromissa mellan sin egen smak och de starka önskemål om mer eller mindre välproducerad musik från Skara och andra dansbandsmetropoler. Det märkliga var att efter en tid med kort sändningstid och ganska få önskebrev utökades programtiden för Önskeskivan (eller Ökenskivan som Kjell själv kom att kalla programmet) av rena tablåskäl (det skulle sändas mer radio). Plötsligt blev programmet ännu mer populärt och breven strömmade in som aldrig förr. Ett intressant exempel på hur ett behov kan växa bara det får utrymme. Kjell och jag satt där och var smått ironiska och spelade önskeskivor som vi egentligen inte tyckte var så bra musik. Det var en fröjd att sitta där och skämta, bara en gång gick vi för långt och blev avslöjade. En flitig lyssnare från Karlshamn, Elsa Schuster, tog oss välförtjänt i örat för vårt tilltag att säga en sak och mena en annan.
Kjell Andersson var alldeles säkert besvärlig för de kanalchefer som kom och gick genom åren. Han var envis och extremt noggrann, egenskaper som chefer med allt högre produktionskrav sällan brukar uppskatta. Men han var en guldkant i tillvaron för alla oss andra, arbetskamrater och lyssnare. Han hade gott kunnat få vara pensionär, sitta under en korkek och njuta allt det livets goda som han uppskattade, många år till. Ibland är livet väldigt orättvist.
PS. Jag erkänner att jag inte är hundra procent säker på att det är just "den" tonen i Judy min vän som jag beskriver här ovan. Men själva historien är sann, Kjell har själv berättat den.
Läs också Bengt Mauritzsons vänporträtt!

Summary in English:
Exactly one minute and 30 seconds into the single disc "Judy min vän" by Swedish singer Tommy Körberg you can hear a tone from the base sounding a little bit different, a little more distinct. What you hear is one single note that the studio producer Kjell Andersson plays. A single tone the bassist in the studio orchestra had missed. But Kjell made an effort and fixed the flaw, though very few would have noticed. He had a very strong will: everything he laid his hands on must be as good as possible.
Now he's gone, 65 years young, mourned and missed by many. Not least, all the musicians and performers in Blekinge which for four decades lived to be immortalized in his recording studio. Kjell Andersson leaves a great treasure of recordings behind. He has made a difference for so many:  encouraging and boosting self confidence for all those who made their first "real" studio recordings with him as producer and technician.
Kjell and I first met in 1979 when he and reporter Pelle Thörnberg was seconded to Radio Kalmar where I was spending four months as a part of the journalist education. A year later we became colleagues permanently and met daily for more than 13 years, my time as a permanent employee at Radio Blekinge.We had so much fun, not least because we shared a rather twisted sense of humor that included puns and other jokes that people often thought were far-fetched or did not understand at all. Kjell was really incredibly advanced in that type of humor and I must admit that it happened more than once that it was impossible to keep up with the Andersson thought. 

Kjell Andersson was probably a difficult employee for the radio station managers. He was stubborn and extremely accurate, qualities that managers with higher production requirements often tend to appreciate - not. But he was a silver lining in the lives of all of us, colleagues and listeners. I so much would have wanted him to been able to enjoy a long retirement, enjoying all the good things in life which he appreciated. Sometimes life is very unfair.PS. I admit that I am not one hundred percent sure that it is exactly "that" tone in the song that I describe above. But the story is true, Kjell has told me himself.

fredag 21 december 2012

Harry Martinsons favoritblommor

Du får veta det genast: tistel och maskros! Det är inte Harry Martinson själv som säger det, utan hans mångårige vän och granne i Sörmland, Björn von Rosen. I en bok från 1968, Om naturtrohet och andra funderingar om konst, publicerar von Rosen några Martinson-teckningar och resonerar kring författarens bilder.
von Rosen anser att särskilt teckningarna av landskap och vegetation är utlopp för Harry Martinsons känsla av lycklig förundran "över sommarens myller av växtlighet, solvärmens effekt, klorofyllexplosionerna, för överallt märkbara uppåt- och utåtsträvande kraften".
Där finns också mörkare stråk, av död och av vemod. Men Martinson behandlar insekterna olika i dikterna och i sina bilder, noterar von Rosen. I diktningen står de för desktruktivitet och rovgirighet, men i bilderna är de dekorativa, lika smycken, eller som "bara ett svagt tonande eko av hot från vingarna av trollsländorna".
Det är en intressant dubbelexponering av Martinsons bildvärld och diktning som von Rosen gör i essän, betitlad "Sinnet för det växande". Han skriver exempelvis: "För Martinson är maskrosen inte ett ogräs utan föremålet för den mest ohöljda och uppenbara förälskelse. Samtidigt som vi konstaterar detta kan vi lägga märke till att han har skrivit rätt lite om maskrosen."
En annan växt som Martinson ofta tecknade är tisteln. "Vägtisteln är ju en dekorativ och ståtlig växt, tacksam att rita, och det är inte utan att Martinson här har bildat en antydan till skola - åtskilliga tistlar i tusch har gjorts av andra tecknare sedan bilderna i Det enkla och det svåra publicerades", konstaterar Björn von Rosen.
Här vill essäförfattaren också se en skiftning i Harry Martinsons förhållningssätt: under senare år, anser von Rosen, har han blivit mera lik tisteln. Han sticker till vassast och tydligast i diktsamlingen Vagnen (1960) som bland annat är starkt kritisk mot bilismen. von Rosen avslutar: "Den tacksamhet som vi känner mot (naturens) vackraste och varmaste manifestationer, kanske starkast upplevda i den nordiska sommarängen, kan även i det blidaste sinne slutligen övergå i förtvivlan och vrede inför förstörelsen av de gåvor som vi hittills har ägt som en aldrig ifrågasatt självklarhet men som nu hotas så svårt: ren luft, klart vatten, frisk växtlighet, fågelsång."
Insiktsfullt skrivet 1968 och säkert med vännen Harrys vetskap. De gav tillsammans ut boken "Nya Bestiarium" 1964 (ny upplaga 1984) så de har tillbringat åtskillig tid tillsammans.

Du kan köpa boken Om naturtrohet och andra funderingar om konst på Bokbörsen eller direkt av mig för 50 kronor plus porto.

torsdag 6 december 2012

Inntahg ih somerhah genn





måndag 12 november 2012

Ulf Danielsson om Harry Martinsons Gyro, från Bokmässan i Göteborg.





söndag 11 november 2012

Fädernas dag

(in English below) Idag, den 11 november är det fars dag. En sådan dag känns det bra att hedra minnet av min far Eric, som gick bort för fem år sedan.
På bilden sitter han som sekreterare i LRF, tillsammans med styrelsekollegor, på fritidsgården Solhem i Mönsterås (om jag inte tar helt miste).
Far var sekreterare under många år, ett hedersuppdrag som han utförde med stor noggrannhet och stort allvar. På bilden ser han allvarligare ut än någonsin och vad som avhandlas har jag inte en susning om, han är nog framförallt koncentrerad. Året kan vara 1976 eller så, och vid bordet sitter från vänster Sven Oscarsson, Torp, Eskil Carlsson, Mönsterås, Nils Olof Spärlin, Hammarglo, far och Ivar Simonsson. Av dessa tror jag att bara Nils Olof fortfarande lever, jag köpte goda jordgubbar av honom i somras. Tror också att alla dessa var fäder, så de kan hedras allihop idag.
Som jag minns det, var det god stämning på LRF-mötena, även om man regelmässigt såg problem torna upp sig för jordbruket. Detta var ju långt före EU-inträde och bidrags- och blankettraseri. Det är också påtagligt hur dessa organiserade bönder var med sin tid (Eskil var inte bonde, men väl knuten till rörelsen eftersom han jobbade på Lantmännen). Jag ser minst två kassettbandspelare som användes till att spela in mötena om något skulle behöva kontrolleras i efterhand. En man med rejäla polisonger håller på med att se om en annan teknisk innovation, OH-projektorn, som vid den här tiden var höjden av modernitet.


Today, November 11th is Father's day. On such a day it feels apropriate to honor the memory of my father Eric, who passed away five years ago.
In the picture he sits as secretary of LRF, Farmer’s union, with board colleagues, in the youth center Solhem in Mönsterås (unless I am completely mistaken).
Father was secretary for many years in this union, a task he performed with great care and very seriously. In the picture he looks more serious than ever but he is probably mostly concentrated. The year may be 1976 or so. At the table from the left Sven Oscarsson, Torp, Eskil Carlsson, Mönsterås, Nils Olof Spärlin, Hammarglo, father and Ivar Simonsson. Of these, I think just Nils Olof is still alive, I bought good strawberries from him this summer. I also believe that all of these were fathers, so they can all be honored today.
As I recall, there was a good atmosphere at LRF meetings, even if you regularly saw trouble looming for the farmers and their future. This was long before the EU entry. It is also apparent how these were using the high tech of the era. I see at least two cassette recorders used to record the meetings if something had to be checked afterwards. A man with big sideburns is tending another technological innovation, an overhead projector, which at that time was the height of modernity.

söndag 28 oktober 2012

Harry Martinson på ASEA i Västerås 26 januari 1972





lördag 6 oktober 2012

Intervju med Rizah Sheqiri under Karlshamns kulturnatt.





fredag 28 september 2012

Agneta Pleijel och Paulina Helgeson om boken "Harry, moa och herrarna Bonnier"





lördag 8 september 2012

Claes Jansson, antikvariat Bode ger boktips 2005 del 2





Claes Jansson, antikvariat Bode ger boktips 2005





onsdag 5 september 2012

Sjöfågeljakt på våren 1950





torsdag 30 augusti 2012

Wasteland del 3 - Gustav Berg/2





Wasteland del 3 - Gustav Berg





Wasteland del 2 - Saskia Husberg





Wasteland del 1 - Anna Sjövall





onsdag 29 augusti 2012

Macbeth på Regionteatern del 2





Macbeth på Regionteatern del 1





måndag 18 juni 2012

Ett sånt liv - del 1

För 40 år sedan hade jag precis slutat på Parkskolan i Mönsterås. Det kan faktiskt vara så att jag var på min första utlandsresa på egen hand, nämligen till England just precis vid den här tiden.
Om jag minns rätt var det med en färja som gick mellan Göteborg och Immingham och där jag för första gången åt hot dogs med vita bönor. Jag begriper inte att mina föräldrar vågade släppa iväg mig, hade ju inte ännu fyllt 16 år! En annan tid...
För 30 år sedan, 1982, fyllde min far 59 år. Det är obegripligt, så gammal är jag ju själv snart! The Rolling Stones var på besök i Sverige och jag hade tydligen vaga planer på att bevista deras konsert, men det blev inte av, däremot hade jag nyligen sett Simon&Garfunkel på Råsunda.
För 20 år sedan var jag nyhetschef på Radio Blekinge och kämpade med att ro iland nyhetssändningar och organisera sommarradion. Den 19 juni hade jag ledig fredag som firades med att ha tvättstuga! UDG-teatern gjorde denna sommar sitt sista gästspel med åtta föreställningar på Grevagårdens tomt, Greven av Monte Christo.
För femton år sedan, 1997, pågick arbetet för fullt med att sammanställa boken "Med smak av Blekinge. Veckan 16-20 juni reste Susanne Ström, fotografen Mats Kockum och jag till Karlshamn (Gourmet Grön), punschmuseet, Vämöparken, Grevagården, Olofström för att ta bilder till boken och prata med intressanta människor. Samtidigt gjorde jag radio: böcker i hängmattan.
För tio år sedan, 2002, arbetade jag antagligen med jubileumsboken för Mörrums bruk, som då fyllde 40 år. Nyss firade de 50 - då inte med bok utan med stor fest för personalen!

lördag 18 februari 2012

Stranda årgång 85-86

(in english below) Det är mycket riktigt en sensation som döljer sig bakom det enkla omslaget till den nya utgåvan av Stranda hembygdsförenings årsskrift: Den på sin tid så bespottade kommunalkamreren Viktor Olov Lund, snart 93 år gammal, talar ut!
För oss som endast var små parvlar när denne dynamiske kommunaltjänsteman var i farten, är det ungefär lika märkligt som om socknens pastor Munsterus skulle kliva upp ur sin 1600-talsgrav och berätta om livet i köpingen efter danskarnas härjningar.
Bloggkollegan Jonny i Mönsterås luftar en viss besvikelse över att inte ha fått delta i det redaktionella arbetet, men han gör också en del nog så riktiga anmärkningar om innehållet och förbättringar som hade kunnat göras. Men han, liksom jag, gillar helheten och rekommenderar denna årsskrift som föreningen har all heder av.
Skriften ägnas till stor del åt historien bakom en av de mera lyckosamma industrietableringarna i Mönsterås, nämligen Industrifjädrar, Stece kallat efter den man som ledde företaget i 20 år, Sten-Eric Cederberg. Det är av särskilt intresse för mig, eftersom min mor arbetade där ungefär mellan åren 1966 och 1997 (jag är inte hundra procent säker på årtalen även om de ser fånigt exakta ut). Det var inte världens bästa arbetsmiljö och inte heller några välbetalda arbeten, men sannolikt väldigt typiskt för sin tid. En etablering som gav ekonomisk livskraft till en ort som annars hade tynat bort.
Att sedan en person som Viktor Lund var alltför optimistisk och storvulen får väl bara noteras som ett historiskt faktum. När han hade gjort sig omöjlig med sina ekonomiska transaktioner - märk väl endast med Mönsterås bästa för ögonen - hade han också gjort sin historiska insats. Det fantastiska är att han fortfarande är vid så remarkabel vigör att han kan skriva om vad han gjorde för Mönsterås redan för över 60 år sedan!
En annan stor del av Stranda-skriften handlar om båtbyggarbröderna Westin och deras arvtagare Claes-Göran Rampeltin. Intressant läsning för mig som faktiskt har träffat en av bröderna i ett av husen som nu är flyttat till hembygdsparken, redan när det fanns på sin ursprungliga plats. Men det får bli en annan berättelse.

It is indeed a sensation that hides behind the simple cover of the new edition of the Stranda Local Society yearbook: The once upon a time so reviled municipal clerk Viktor Olov Lund, soon to be 93 years old, speaks out! For those of us who were in our school years when the dynamic municipal official was on the move, it's about as strange as if the parish pastor Munsterus would climb out of its 17th century tomb and talk about life in the municipality after the Danish ravages in 1612.
Blog colleague Jonny in Mönsterås is somewhat disappointed at not having been involved in the editorial work, but he also makes some quite accurate comments about the content and improvements that could have been done. But he, like me, recommends the annual publication.The publication is mainly devoted to the history behind one of the more successful industrial establishments in Mönsterås, namely, Industrifjädrar, Stece called after the man who led the company for 20 years, Sten-Eric Cederberg. It is of particular interest to me because my mother worked there between 1966 and 1997 (I'm not a hundred percent sure of the dates, even if the numbers look silly accurate). Stece was not the best working environment and the jobs were not well paid, but the whole setup was probably very typical of its time. An establishment that gave economic vitality to a place that otherwise would have faded away. In the early seventies the plant was purchased by the international firm Associated Spring/Barnes group, by the way.

The fact that Victor Lund was too optimistic and grandiose will today just be noted as a historical fact. When he had made himself impossible with shady financial transactions - mind you only with Mönsterås best interests at heart - he also had concluded his historic achievement. The great thing is that he is still at such remarkable vigor that he today can write about what he did for Mönsterås already for over 60 years ago!
Another large part of the Stranda edition tells the story of boat building brothers Westin, and their heir Claes-Göran Rampeltin. Interesting reading for me as I actually met one of the brothers in a house which is now moved to the local history park in Mönsterås. But that is another story.

tisdag 14 februari 2012

En snökanon 1979 del 2

Vi var nu strängt koncentrerade på en kapplöpning med tiden, för snöfallet fortsatte med oförminskad styrka. Traktorn fick allt svårare att parera snövallarna som trycktes upp framför däcken och vi var flera gånger på väg ner i diket, trots att hastigheten var låg.

Bengt-Olof jobbade hårt med ratten, och vi två liftare som trängdes inne i traktorhytten höll krampaktigt fast där vi kunde. Ett par hundra meter från villan där den andre liftaren bodde var vi tvungna att ge upp. Det gick inte att ta sig längre och vi pulsade fram till mannens villa.
Där tillbringade vi sedan ett drygt dygn. Snön fortsatte att vräka ner. Som tur var blåste det inte särskilt mycket och el- och teleledningar höll. Vi satt och lyssnade på lokalradion, som dessa dagar fick sitt första riktiga eldprov. Man kan lugnt påstå att det här var ett publikt genombrott för Radio Kalmar, som i likhet med många andra lokalradiostationer hade mötts med en hel del skepsis under uppbyggnadstiden.

Den hade nu funnits i drygt ett år och skälldes mest för att vara ”vänstervriden”, vilket i och för sig nog var sant, men om så skulle vara, var den knappast något hot mot yttrande- och åsiktsfriheten i ett län där 80 procent av hushållen läste en och samma tidning, med tydlig högerprofil. Det handlade mest om att lokalradion införde en ny, tuffare, mera ifrågasättande typ av journalistik. Det är ingen tillfällighet att Janne Josefsson gjorde sina första lärospån på en lokalradiostation!

fredag 3 februari 2012

En snökanon 1979 del 1

Det talas om snökanon över Smålands ostkust, men hur man än piskar upp katastrofstämning så tror jag aldrig jag får se ett snöfall som för 33 år sedan, det vill säga 1979. Då kom det 180 centimeter snö på lite drygt ett dygn. Där kan man snacka om snökanon.

Själv var jag 22 år gammal och hade gått en termin på journalisthögskolan. Kom hem över jul och hoppade in lite som vikarie på Barometern-Oskarshamnstidningen. Eftersom jag inte hade egen bil, var det familjens gula Renault-kombi som gick mellan Ödängla och Mönsterås.

Det var en av årets första dagar, jag tror den 2 eller 3 januari. Det hade redan varit snökaos i Skåne, men nu vräkte snön ner över östra Småland. Första dagen med ymnigt snöfall började gå mot sitt slut och Kalmar-bussen där jag skickade dagens huvudsakliga material till huvudredaktionen hade gått. Jag insåg att om jag skulle ha en chans att komma hem, måste jag sätta fart.

Väglaget var mycket svårt, men jag lyckades komma till Hammarglo, fem kilometer hemifrån. Här var det stopp och jag fick lov att ställa bilen på en lagårdsplan. Bonden på gården stod just och pratade med chauffören i den tankbil som var på väg för att hämta mjölk hemma på Ödängla. Jag blev ganska arg när det gick upp för mig att bonden gav chauffören rådet att inte köra vidare. Eftersom vi hade hämtning av mjölk var fjärde dag, insåg jag att det var stor risk att vi skulle tvingas slänga en massa mjölk om den inte blev hämtad. Jag sade ifrån på skarpen, vilket antagligen var bra.

Tyvärr dröjde det en stund innan jag själv kom iväg hemåt. Vi hade nämligen kommit överens om att jag skulle få lift med Bengt-Olof, som bodde i huset intill vårt och som hade traktor. Vi kunde ju inte tänka oss något annat än att man skulle kunna ta sig fram med en traktor! Ytterligare en man, som bodde vid vägen, skulle också åka med.

lördag 14 januari 2012

Tack för uppskattningen!

Jag är helt överväldigad. Nu har mina filmklipp på Youtube klickats fram mer än 20 000 gånger på drygt ett och ett halvt år. Den senaste veckan har det dessutom varit en stigande trend med som mest över 70 klick på en dag. Det är både gammalt och nytt som intresserar, verkar det som! De flesta som tittar är anonyma, även om det går att göra kommentarer. Därför vill jag tacka er som tittar och hoppas att ni har nöje av mina videoförsök! Senaste veckans tio i topp-lista:
1. Hembygdsfest i Mönsterås 1990 18
2. Med smak av Blekinge - matutställning 1997-98 18
3. Tall Ship's Race Karlskrona 1992 15
4. Vävdagar i Glimåkra 2009 15
5. Nostalgia veteranbilar och veteranbåtar 2007 14
6. Gäddfiske på Ödängla vintern 1991 13
7. Firardags i Radio Blekinge med Acke Dahlman 1990 10
8. Arkeologi på Källarholmen, Hammarglo 10
9. Band Karlsson Lönnbom på stödgala för UDG-teatern 1990 8
10. Hurtigruten Bergen-Trondheim 2006 7