tisdag 26 juli 2011

Ödängla universitet - University of Ödängla pt 3

(Translation at the bottom of this blog)
Här fortsätter min serie korta porträtt av bildade personer i och i närheten av byn Ödängla i Småland när jag var en liten gosse.
Åke Domeij
Om man behövde artbestämma en blomma eller hade något annat naturvetenskapligt problem, fanns i byn ett levande uppslagsverk, Åke Domeij. Hans kunskaper var något utöver det vanliga, även om han bar den prosaiska titeln ”adjunkt” och i min barndom arbetade som lärare på Parkskolan i Mönsterås, det vill säga högstadiet.
Till och med mina studietrötta skolkamrater som inte precis gjorde hans lektioner lättare, erkände att hans kompetens inte på långa vägar utnyttjades i den skola som hade skapats inom ramverket läroplan för grundskolan 1962. De gjorde det emellertid lite bakvänt, genom att hävda att han var ”förläst”. Jag hade en enorm respekt för denne man, som i likhet med den tidigare porträtterade Laila Sandberg uppenbarligen fann ett nöje i att samtala med mig och andra barn. Han och hans hustru Astrid fann det också mödan värt att inköpa och skänka mig en av min barndoms käraste ägodelar, uppslagsboken ”Lilla Focus” som jag studerade från pärm till pärm.
Åke Domeij var sannolikt den person som rodde det stora projektet ”En bok om Mönsterås” (1963) i hamn. Han var dels skribent för stora delar av denna hembygdsbok, men jag misstänker starkt att han också hade kunskapen att göra en bedömning av halten i övriga artiklar och se var det behövde korrekturläsas och korrigeras.
Nu var jag inte med 1963, men Åke Domeij redigerade några av de senare utgivna hembygdshäftena i serien ”Stranda” där jag bidrog med en del artiklar. Han ställde höga krav och satte mig in i hur man anger källor och annat som hör den akademiska världen till. Utan Åke Domeijs föredöme hade jag knappast haft självförtroendet att ge mig in i författande- och förlagsvärlden, i varje fall bidrog han till insikter och kunskaper som var till stor nytta många år senare.
This continues my series of portraits of educated persons in Ödängla, Sweden when I was a little boy.
Åke Domeij
If one had to determine the species of a flower or had any other scientific problems, there was a person to ask, the living encyclopedia Åke Domeij. His knowledge was extraordinary, even though he wore the prosaic title of "adjunkt" (approx. “high school teacher”) and in my childhood, worked as a teacher at Parkskolan in Mönsterås, elementary school (7th-9th grades). Even my school weary classmates, who hardly made his lessons easier, acknowledged that his skills were far from well used in the school system of the 1970’s. They did this confession a little backwards, claiming that he was “förläst”, a word typical for the backward type of society Mönsterås was at the time, meaning “had read too much”.
I had enormous respect for this man, who, like the previously portrayed Laila Sandberg apparently took pleasure in talking to me and other children. He and his wife Astrid also found it worthwhile to purchase and give me one of my childhood’s dearest possessions, the mini encyclopedia, "Little Focus" which I studied from cover to cover. Åke Domeij was probably the person who pulled through the big project "A book of Mönsterås" ( printed in1963) in port. He was the first and foremost writer of much of the material in the book, but I strongly suspect that he also had the knowledge to assess the content of other articles and see where it needed to be proofread and corrected. I was not participating in 1963, but Åke Domeij later edited some of the local history booklets in the series "Stranda" where I contributed with some articles (1975 and onwards). He set high standards and taught me some basic things about publication. Without the high example of Åke Domeij, I would hardly have had the confidence to enter the writing and publishing world. At any rate, he contributed to the insights and knowledge that was useful many years later.
Åke Domeij lived between 1914 and 1986.

lördag 23 juli 2011

Ödängla universitet - University of Ödängla pt 2

(Translation at the bottom of this blog)
Här fortsätter min serie korta porträtt av bildade personer i och i närheten av byn Ödängla i Småland när jag var en liten gosse.

Laila Sandberg
Laila Sandberg var lärarinna, det hette så på den tiden, och hon hjälpte mig att ”fuska” mig in i grundskolan. Eftersom jag är född i december kunde det ifrågasättas om jag skulle börja skolan hösten 1963 eller 1964. När min mor per cykel skjutsade mig till skolmognadsprovet i Hammarglo (kanske våren 1963?) var jag väl förberedd: genom fröken Sandbergs försorg hade jag redan gått igenom provet en gång. Med andra ord visste jag vad som komma skulle, ganska perfekt för en person som inte är överdrivet förtjust i överraskningar! Tant Laila, som jag kallade henne, hade också talat om för mig hur jag borde rita för att få ”godkänt”.

Men tant Laila hade en mycket större betydelse än så. När jag var riktigt liten arbetade hon fortfarande som lärare och tog dessutom hand om sin far, en gammal sjöman. Hon bodde på Ödängla hela det långa sommarlovet. Sommaren utnyttjades till ett flitigt socialt umgänge där alla generationer deltog och där hon skapade spännande möten genom att bjuda personer som kanske inte umgicks så mycket annars.

Jag minns tant Lailas kalas som stora högtider med intressanta samtal och roliga berättelser. I hennes finrum fanns ett slags kabinett med märkliga ting från jordens alla hörn, det jag minns bäst är ett strutsägg som naturligtvis slog allt vad byns hönor kunde åstadkomma. I hallen innanför verandan fanns en märklig klädhängare, där krokarna bestod av näbbar från albatrosser! Tant Laila och jag umgicks märkligt nog på jämbördig fot, hon hade genom sitt arbete lärt sig att ”se” och respektera barn. Utan att märka det, lärde jag mig naturligtvis massor genom detta umgänge.

Laila Sandberg var född 1904 och dog 1993.

This continues my series of portraits of educated persons in Ödängla, Sweden when I was a little boy.

Laila Sandberg
Laila Sandberg was a “lärarinna” (a female form of the word teacher), it was called so at that time, and she helped me to "cheat" in the tests proceeding elementary school. Since I was born in December it could be questioned if I should go to school in the fall 1963 or one year later. When my mother accompanied me to the “school maturity test” in Hammarglo (perhaps spring 1963?), I was well prepared: by an effort of Miss Sandberg, I had already gone through the test once. In other words, I knew what was to come, quite perfect for a person who is not overly fond of surprises! Aunt Laila, I called her, had also told me how I should make the drawings to be approved at the test.

But Aunt Laila was much more significant than that. When I was a boy, she still worked as a teacher and also took care of his father, an old sailor. She lived on Ödängla throughout the long summer vacation. Summer was used for frequent social interaction in which all generations attended her parties and where she created exciting meetings by inviting people who maybe did not socialize that much else.

I remember Aunt Laila's parties with great joy; there was interesting conversation and funny stories. In her dining room was a kind of cabinet with strange objects from around the world, what I remember best is an ostrich egg, which of course “out-egged” anything the village chickens could ever achieve. In the hall inside the porch was a strange garment hanger, which hooks consisting of albatross beaks! Aunt Laila and I were on an equal footing in spite of the difference in age, she had through her work learned to "see" and respect the child. Without realizing it, I learned a lot through this interaction.

Laila Sandberg was born 1904 and died 1993.

fredag 22 juli 2011

Ödängla universitet - University of Ödängla pt 1

(translation at the bottom of this blog) Jag växte upp i en liten by vid Kalmarsund, Ödängla. Närmaste universitet fanns i Lund, gott och väl 30 mil bort. Men trots avståndet till de högre lärosätena saknades inte intresse för kultur och vetenskap. Tvärtom var denna by en mycket stimulerande miljö som jag skulle vilja beskriva genom att kort porträttera några av de personer som direkt eller indirekt skapade denna atmosfär.

Emil Runstam
Jag har folkskolläraren Karl Emil Runstam mycket att tacka för, detta trots att han och jag aldrig har träffats. Men hans flitiga arbete med att sprida bildning och kultur i Hammarglo med omgivande byar hade stor betydelse. Han startade nykterhetslogen Hammarfast, vars bibliotek han under stora uppoffringar byggde upp, han såg till att ungdomarna i trakten fick fritidssysselsättning. Därmed öppnade han dörren till konstens, litteraturens och teaterns värld för många, inte minst min far som redan innan han var tonåring var aktiv i det lokala föreningslivet. Hans intresse för litteratur grundades alldeles säkert där, och det har gått i arv!

När jag nu, mer än 50 år efter Runstams pensionering söker spår efter honom på nätet, visar det sig att han har lämnat ytterst få spår. Han skrev några artiklar i födelsetrakten Skatelövs hembygdsskrifter och hans aktiva föreningsengagemang finns noterat i gamla tidningar som har skannats in, bland annat av Kungliga biblioteket. Men en notis i tidningen Kalmar i juni 1910 väcker intresse (det handlar om ett möte för folkskollärare i Mönsterås):

”Folkskolläraren Karl Emil Runstam i Hammarglo höll föredrag öfver förbundsstaten Oklahomas märkligaste kvinna mest känd under namnet Kate. En kvinna blott 26 år gammal, men som vid ordnandet af statens ombildning från territorium till förbundsstat utfört ett betydande arbete isynnerhet på den allmänna folkbildningens, fattigvårdens och fångvårdens skilda områden.”

Som ny folkskollärare i den småländska provinsen valde den drygt 20-årige Emil Runstam att hålla föredrag om en än idag skamligt förbisedd kvinnlig pionjär i amerikansk politik, ”Oklahoma Kate”. Hur kom det sig? Ja, det lär vi aldrig få veta, men visst är det spännande och visar på att denne bildningens förkämpe hade en för sin tid fördomsfri och öppen inställning.

Och utan Runstams föredöme att sprida god litteratur, hade sannolikt inte min far lagt en icke föraktlig del av sin magra inkomst i början av 1950-talet på exempelvis svenska klassiker. Far hade kanske inte heller fått impulsen att börja skriva i tidning, som han gjorde vid den tiden. Emil Runstam hade säkert inte heller någon fet inkomst och en del av det han hade köpte han också böcker för – till andras förkovran. När han blev pensionär tog han körkort och köpte bil – och omkom strax därpå i en trafikolycka.



University of Ödängla
I grew up in Ödängla, a small village near Kalmar in Sweden. The closest university was in Lund, 200 miles away. But despite the distance to the higher educational institutions there was no shortage of interest in culture and science. On the contrary, this village offered a very stimulating environment that I would like to describe by briefly portray some of the persons who directly or indirectly created this atmosphere.

Emil Runstam I am much obliged to school teacher Karl Emil Runstam, despite the fact that we never met. But his diligent efforts to spread education and culture in Hammarglo and the surrounding villages (like Ödängla) was of great importance. He started the temperance lodge Hammarfast, whose library he built up partly with his own money, he also mad sure that the young people in the neighborhood got someting to do in the short free hours they had. Thus he opened the door to the universe of art, literature and theater for many, not least to my father Eric, who even before he was a teenager was active in local clubs founded by Runstam. His interest in literature was founded almost certainly there, and it has been passed on!
When I now, more than 50 years after Runstam’s retirement, look for traces of him on the net, it turns out that he has left very few documents. He wrote some articles in the Skatelövs (parish of his youth) local history writings and his active involvement in e.g. associations for teachers is noted in old newspapers that have been scanned. A newspaper in Kalmar from June 1910 raises interest (it is about a meeting for elementary school teachers in Mönsterås):
"Public school teacher Karl Emil Runstam in Hammarglo gave lectures about the Federal State of Oklahoma's most remarkable woman, best known under the name Kate. A woman only 26 years old, but taking great part in Oklahoma’s transformation from territory to federal state and performing a considerable amount of work especially for the general public education, health care for the poor and prisoner’s conditions."
As a new elementary school teacher in the Småland province the just over 20-year-old Emil Runstam choosed to speak about a woman, to this very day overlooked! She was a female pioneer in American politics, "Oklahoma Kate". Why did he? We will never know, but it certainly is exciting and shows that this young man had an unbiased and open approach to the whole world.
And without Runstams urge to spread good literature, my father would probably not have put a considerable part of his meager income in the early 1950s on purchase of Swedish classics. He would probably not have gotten the impulse to start writing in the local news papers, as he did at that time. Emil Runstam had certainly no fat income either and part of what he had bought, he also bought books for – with the high goal betterment of others. When he had retired, he took a driver's license and bought a car - and died shortly afterwards in a road accident.

måndag 18 juli 2011

Minnen av några majdagar del 6

Detta är den sista av mina rapporter från Harry Martinson-sällskapets årshögtid 2011. Hoppas att du som läser blir intresserad av att följa med oss någon gång. 2012 är vi i Jämshög och 2013 firar vi våra majdagar i Boden (om allt går som vi vill).

För egen del kommer den som skriver dessa rader aldrig att glömma söndagens utflykt, inte bara för den utmärkta guidningen av Björn Jadling. Kanhända överdriver jag lite om jag säger att det var på håret att Skattlösberg hade fått ytterligare en invånare – bussen stod med motorn på och var på väg att ge sig av när jag återvände från promenaden till Dan Anderssons hem i Luossa. Kanske hade jag blivit lite yr av vårens dofter och humlesurr på ”ljungheden” som nämns i ”Till min syster” en dikt som för alltid är en del av vår gemensamma visskatt. Bussturen gick bland annat också till platsen för skaldens barndomshem och Björn Jadling gav en lektion i hur man kolar än idag. Tala om att leva i dikten!

På Lyvikskyrkogården i Ludvika vandrade vi runt till inte bara Dan Anderssons utan även flera andra diktares gravar. Här hade vi än en gång hjälp av skådespelaren Leif Olsson, som syntes trivas gott bland oss litterärt intresserade. Han gjorde flera förnämliga uppläsningar ur de olika diktarnas verk och Björn Jadling bistod med mera fakta.

Den perfekta avslutningen på söndagen och hela besöket i Dalarna blev förstås besöket på Dan Andersson-museet i Ludvika. Vi kunde med viss fascination notera att Dan Andersson i sin verksamhet som nykterhetsprofet runt om i landet också hade besökt Harry Martinsons Blekinge. Det är dock knappast sannolikt att de träffades – vid tillfället var den lille Harry endast åtta år gammal.

söndag 17 juli 2011

Minnen av några majdagar del 5

Jag har tidigare berättat om Harry Martinson-sällskapets årshögtid tidigare i år. Här kommer del 5!

Klockrikestipendiet
En annan höjdpunkt under lördagen var naturligtvis presentationen av årets mottagare av Klockrikestipendiet, Carina Karlsson. Hon kunde inte närvara, men följde programmet via den direktsänding på internet som genomfördes under fredagskvällen och lördagen. Hon presenterades personligt och inkännande av jurymedlemmen Disa Lundberg, ingen kunde tvivla på att detta var en välförtjänt pristagare. Som uppläsare deltog här också skådespelaren Leif Olsson, som också kunde berätta om sina möten med Carina Karlsson.

Bengt af Klintberg och Inge Mattsson
Detta var inte allt: lördagens program omfattade förutom årsmötet också en presentation av författaren Eva Norberg framförd av Kersti Berg och föredraget ”Träd i Harry Martinsons och Werner Aspenströms diktning” där vi hörde en bekant radioröst, folklivsforskaren och författaren Bengt af Klintberg. I samband med kvällens högtidsmiddag sjöng och spelade Dan Andersson-sällskapets ordförande, Inge Mattsson. Han fick framträda två gånger denna afton, den andra gången när det församlade sällskapet nåddes av nyheten att den mångåriga ordföranden Ingegerd Bodner hade gått bort. Inge Mattsson kompletterade Åke Widfeldts parentation med sin egen tonsättning av Martinsons ”Längtan till Alltidhult”.


lördag 16 juli 2011

Minnen av några majdagar del 4

Vi i Harry Martinson-sällskapet hade en härlig årshögtid i maj i år. Här kommer ytterligare en liten rapport!

"Holmgång" mellan Greider och Lundberg
Lördagen var späckad med intressanta programpunkter, den som kanske väckte störst intresse – i varje fall nu i efterhand – var samhällsdebattörerna Göran Greiders och Johan Lundbergs vänskapliga men icke desto mindre skarpa meningsutbyte under rubriken ”Quo Vadis”. Diskussionen leddes av Harry Martinson-sällskapets ordförande Åke Widfeldt och den tog sin utgångspunkt i tidskriften Quo Vadis. Snart nog kom man in på en aktuell debatt om bildning där de båda gästerna befinner sig vid två poler, men ändå med viss hövlig förståelse för varandras argument. För den som vill ta del av diskussionen kan den avlyssnas och betittas på Martinson-sällskapets Youtubekanal (googla: Martinsonvideo Greider).

...och utspel från Delblanc-sällskapets ordförande 
Innan dess hade emellertid rektor Per Ola Jansson än en gång hälsat välkommen och han passade på att också göra ett utspel i sin egenskap av ordförande i Delblanc-sällskapet: han inbjöd till någon form av seminarium gemensamt anordnat av de båda sällskapen och där man skulle kunna reda ut vad det var som hände när Sven Delblanc kritiserade Svenska Akademien i samband med att Harry Martinson och Eyvind Johnson fick Nobelpriset i litteratur år 1974.

fredag 15 juli 2011

Minnen av några majdagar del 3

Jag har lovat att berätta lite mer om Harry Martinson-sällskapets innehållsrika årshögtid i år, 2011. Här kommer del 3. De närmaste dagarna kommer en blogg per dag!
Vi befann oss alltså i Dalarna, nämare bestämt på Brunnsviks folkhögskola utanför Ludvika. Redan på fredagskvällen den 6 maj fanns det plats för en trio författare med anknytning till Brunnsvik, nämligen Dan Andersson, Ragnar Jändel och Nils Parling. Dan Andersson presenterades personligt och musikaliskt av Björn Jadling. Han är en veteran i Dan Andersson-sammanhang och kan dessutom allt om hur man kolar med kolmila - och är dessutom en riktigt rolig person.
Författaren Ragnar Jändel, med ursprung i Jämjö, Blekinge, var det meningen att dennes levnadsbeskrivare Åke Åkesson skulle berätta om, men omständigheter han inte rådde över gjorde att han tvingades avstå. I stället gjorde Johnny Karlsson och Åke Widfeldt en fullödig presentation av Blekingeskalden.
Nils Parling berättade Ulf Redmo om, Ulf är chef på Länsbibliotek Sydost och har sedan länge intresserat sig för denne författare. Även detta blev en högtidsstund – inte minst som författarens hustru och dotter fanns på plats - men också eftersom Ulf Redmo är så uppenbart förtjust i denne inte alltför välkände författare och kunde berätta med humor och värme.