Du får veta det genast: tistel och maskros! Det är inte Harry Martinson själv som säger det, utan hans mångårige vän och granne i Sörmland, Björn von Rosen. I en bok från 1968, Om naturtrohet och andra funderingar om konst, publicerar von Rosen några Martinson-teckningar och resonerar kring författarens bilder.
von Rosen anser att särskilt teckningarna av landskap och vegetation är utlopp för Harry Martinsons känsla av lycklig förundran "över sommarens myller av växtlighet, solvärmens effekt, klorofyllexplosionerna, för överallt märkbara uppåt- och utåtsträvande kraften".
Där finns också mörkare stråk, av död och av vemod. Men Martinson behandlar insekterna olika i dikterna och i sina bilder, noterar von Rosen. I diktningen står de för desktruktivitet och rovgirighet, men i bilderna är de dekorativa, lika smycken, eller som "bara ett svagt tonande eko av hot från vingarna av trollsländorna".
Det är en intressant dubbelexponering av Martinsons bildvärld och diktning som von Rosen gör i essän, betitlad "Sinnet för det växande". Han skriver exempelvis: "För Martinson är maskrosen inte ett ogräs utan föremålet för den mest ohöljda och uppenbara förälskelse. Samtidigt som vi konstaterar detta kan vi lägga märke till att han har skrivit rätt lite om maskrosen."
En annan växt som Martinson ofta tecknade är tisteln. "Vägtisteln är ju en dekorativ och ståtlig växt, tacksam att rita, och det är inte utan att Martinson här har bildat en antydan till skola - åtskilliga tistlar i tusch har gjorts av andra tecknare sedan bilderna i Det enkla och det svåra publicerades", konstaterar Björn von Rosen.
Här vill essäförfattaren också se en skiftning i Harry Martinsons förhållningssätt: under senare år, anser von Rosen, har han blivit mera lik tisteln. Han sticker till vassast och tydligast i diktsamlingen Vagnen (1960) som bland annat är starkt kritisk mot bilismen. von Rosen avslutar: "Den tacksamhet som vi känner mot (naturens) vackraste och varmaste manifestationer, kanske starkast upplevda i den nordiska sommarängen, kan även i det blidaste sinne slutligen övergå i förtvivlan och vrede inför förstörelsen av de gåvor som vi hittills har ägt som en aldrig ifrågasatt självklarhet men som nu hotas så svårt: ren luft, klart vatten, frisk växtlighet, fågelsång."
Insiktsfullt skrivet 1968 och säkert med vännen Harrys vetskap. De gav tillsammans ut boken "Nya Bestiarium" 1964 (ny upplaga 1984) så de har tillbringat åtskillig tid tillsammans.
Du kan köpa boken Om naturtrohet och andra funderingar om konst på Bokbörsen eller direkt av mig för 50 kronor plus porto.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar