söndag 30 december 2012

Till minne av Kjell Andersson (1947-2012)





torsdag 27 december 2012

En enda ton

Summary in English below. Exakt en minut och 30 sekunder in på singelskivan "Judy min vän" med Tommy Körberg låter en ton från basen lite annorlunda, lite distinktare. Det är Kjell Andersson som spelar. En enda ton som är pålagd i efterhand eftersom basisten i studioorkestern hade missat. Men Kjell fixade till det, som ljudtekniker och som människa hade han en mycket stark vilja att allt han lade händerna vid skulle bli så bra det bara kunde. Och han var beredd att gå långt för att åstadkomma det perfekta. Om det betydde att han skulle gå in i studion och spela en ton på basen, så gjorde han det.
Nu är han borta, 65 år ung och sörjd och saknad av många. Inte minst alla de musiker och musikanter i Blekinge som under fyra årtionden fick uppleva att bli förevigade i hans inspelningsstudio. Kjell Andersson lämnar en stor skatt av inspelningar efter sig. Han har dessutom antagligen betytt enormt mycket som uppmuntrare och självförtroendestärkare för alla dem som gjorde sina första "riktiga" studioinspelningar med honom som producent och tekniker.
Början på 33 års vänskap. Kjell Andersson (t.h.) på besök som sändningstekniker på Radio Kalmar hösten 1979 möter där praktikanten Ingemar Lönnbom (foto: Pelle Thörnberg).
Kjell och jag träffades första gången hösten 1979 då han och reportern Pelle Thörnberg var utlånade till Radio Kalmar vars personal hade planeringsmöte. Som praktikant på Radio Kalmar hade jag inte något skäl att vara med på stationsmötet utan kunde vara med och göra inslag till sändningarna.
Ett år senare blev vi arbetskamrater permanent och sågs dagligen i mer än 13 år, det vill säga min tid som fast anställd på Radio Blekinge.
Vi hade förbaskat kul, inte minst därför att vi delade ett rätt skruvat sinne för humor som bland annat innefattade ordvitsar och andra skämt som andra ofta tyckte var långsökta eller inte förstod alls. Kjell var verkligen otroligt avancerad inom den typen av humor och jag får erkänna att det hände att det var omöjligt att följa med i de Anderssonska tankelabyrinterna. Jag kommer aldrig att glömma den gången han hade gjort en oerhört välgjord och finurlig "musikrebus" till en rimstuga, där lösningen var så svår att vi till slut tvingades att i hemlighet ringa upp en lyssnare och tala om vad lösningen var så att denna (jag vill minnas att det var en kvinna) kunde avge ett rätt svar i sändning strax innan midnatt, när programmet skulle sluta.

Oxdragarsång Tryck på pilknappen så får du höra Kjell spela flamenco som en infödd och Thomas Lundahl och mig sjunga "Oxdragarsång" till detta. Ett underbart exempel på Kjells musikaliska kreativitet och generositet.

Vid några tillfällen gjorde Kjell och jag Önskeskivan, det program där lyssnarna fick önska sin egen musik. Kjell hade till skillnad från de flesta av lyssnarna en mycket avancerad musiksmak och hade ett gott öga framför allt till dansbandsmusik. Här sattes han ofta på prov och tvingades kompromissa mellan sin egen smak och de starka önskemål om mer eller mindre välproducerad musik från Skara och andra dansbandsmetropoler. Det märkliga var att efter en tid med kort sändningstid och ganska få önskebrev utökades programtiden för Önskeskivan (eller Ökenskivan som Kjell själv kom att kalla programmet) av rena tablåskäl (det skulle sändas mer radio). Plötsligt blev programmet ännu mer populärt och breven strömmade in som aldrig förr. Ett intressant exempel på hur ett behov kan växa bara det får utrymme. Kjell och jag satt där och var smått ironiska och spelade önskeskivor som vi egentligen inte tyckte var så bra musik. Det var en fröjd att sitta där och skämta, bara en gång gick vi för långt och blev avslöjade. En flitig lyssnare från Karlshamn, Elsa Schuster, tog oss välförtjänt i örat för vårt tilltag att säga en sak och mena en annan.
Kjell Andersson var alldeles säkert besvärlig för de kanalchefer som kom och gick genom åren. Han var envis och extremt noggrann, egenskaper som chefer med allt högre produktionskrav sällan brukar uppskatta. Men han var en guldkant i tillvaron för alla oss andra, arbetskamrater och lyssnare. Han hade gott kunnat få vara pensionär, sitta under en korkek och njuta allt det livets goda som han uppskattade, många år till. Ibland är livet väldigt orättvist.
PS. Jag erkänner att jag inte är hundra procent säker på att det är just "den" tonen i Judy min vän som jag beskriver här ovan. Men själva historien är sann, Kjell har själv berättat den.
Läs också Bengt Mauritzsons vänporträtt!

Summary in English:
Exactly one minute and 30 seconds into the single disc "Judy min vän" by Swedish singer Tommy Körberg you can hear a tone from the base sounding a little bit different, a little more distinct. What you hear is one single note that the studio producer Kjell Andersson plays. A single tone the bassist in the studio orchestra had missed. But Kjell made an effort and fixed the flaw, though very few would have noticed. He had a very strong will: everything he laid his hands on must be as good as possible.
Now he's gone, 65 years young, mourned and missed by many. Not least, all the musicians and performers in Blekinge which for four decades lived to be immortalized in his recording studio. Kjell Andersson leaves a great treasure of recordings behind. He has made a difference for so many:  encouraging and boosting self confidence for all those who made their first "real" studio recordings with him as producer and technician.
Kjell and I first met in 1979 when he and reporter Pelle Thörnberg was seconded to Radio Kalmar where I was spending four months as a part of the journalist education. A year later we became colleagues permanently and met daily for more than 13 years, my time as a permanent employee at Radio Blekinge.We had so much fun, not least because we shared a rather twisted sense of humor that included puns and other jokes that people often thought were far-fetched or did not understand at all. Kjell was really incredibly advanced in that type of humor and I must admit that it happened more than once that it was impossible to keep up with the Andersson thought. 

Kjell Andersson was probably a difficult employee for the radio station managers. He was stubborn and extremely accurate, qualities that managers with higher production requirements often tend to appreciate - not. But he was a silver lining in the lives of all of us, colleagues and listeners. I so much would have wanted him to been able to enjoy a long retirement, enjoying all the good things in life which he appreciated. Sometimes life is very unfair.PS. I admit that I am not one hundred percent sure that it is exactly "that" tone in the song that I describe above. But the story is true, Kjell has told me himself.

fredag 21 december 2012

Harry Martinsons favoritblommor

Du får veta det genast: tistel och maskros! Det är inte Harry Martinson själv som säger det, utan hans mångårige vän och granne i Sörmland, Björn von Rosen. I en bok från 1968, Om naturtrohet och andra funderingar om konst, publicerar von Rosen några Martinson-teckningar och resonerar kring författarens bilder.
von Rosen anser att särskilt teckningarna av landskap och vegetation är utlopp för Harry Martinsons känsla av lycklig förundran "över sommarens myller av växtlighet, solvärmens effekt, klorofyllexplosionerna, för överallt märkbara uppåt- och utåtsträvande kraften".
Där finns också mörkare stråk, av död och av vemod. Men Martinson behandlar insekterna olika i dikterna och i sina bilder, noterar von Rosen. I diktningen står de för desktruktivitet och rovgirighet, men i bilderna är de dekorativa, lika smycken, eller som "bara ett svagt tonande eko av hot från vingarna av trollsländorna".
Det är en intressant dubbelexponering av Martinsons bildvärld och diktning som von Rosen gör i essän, betitlad "Sinnet för det växande". Han skriver exempelvis: "För Martinson är maskrosen inte ett ogräs utan föremålet för den mest ohöljda och uppenbara förälskelse. Samtidigt som vi konstaterar detta kan vi lägga märke till att han har skrivit rätt lite om maskrosen."
En annan växt som Martinson ofta tecknade är tisteln. "Vägtisteln är ju en dekorativ och ståtlig växt, tacksam att rita, och det är inte utan att Martinson här har bildat en antydan till skola - åtskilliga tistlar i tusch har gjorts av andra tecknare sedan bilderna i Det enkla och det svåra publicerades", konstaterar Björn von Rosen.
Här vill essäförfattaren också se en skiftning i Harry Martinsons förhållningssätt: under senare år, anser von Rosen, har han blivit mera lik tisteln. Han sticker till vassast och tydligast i diktsamlingen Vagnen (1960) som bland annat är starkt kritisk mot bilismen. von Rosen avslutar: "Den tacksamhet som vi känner mot (naturens) vackraste och varmaste manifestationer, kanske starkast upplevda i den nordiska sommarängen, kan även i det blidaste sinne slutligen övergå i förtvivlan och vrede inför förstörelsen av de gåvor som vi hittills har ägt som en aldrig ifrågasatt självklarhet men som nu hotas så svårt: ren luft, klart vatten, frisk växtlighet, fågelsång."
Insiktsfullt skrivet 1968 och säkert med vännen Harrys vetskap. De gav tillsammans ut boken "Nya Bestiarium" 1964 (ny upplaga 1984) så de har tillbringat åtskillig tid tillsammans.

Du kan köpa boken Om naturtrohet och andra funderingar om konst på Bokbörsen eller direkt av mig för 50 kronor plus porto.

torsdag 6 december 2012

Inntahg ih somerhah genn