söndag 22 september 2013

Jag minns deras röster - I remember their voices

In english below! En ofrånkomlig följd av att bli äldre, är att människor som man mött, arbetat tillsammans med, kort sagt: tycker sig känna, att dessa människor går bort. Idag tänker jag extra mycket på min far, Eric, som dog detta datum för fem år sedan. 

Vi minns olika personer av olika skäl och för olika karaktärsdrag, rätt eller fel. Den som skriver historien (antingen det sker muntligt eller skriftligt) har en stor makt. Det har till och med bevisats att det är möjligt att få människor att komma ihåg saker som inte har hänt. De är fullständigt övertygade, övertalade av en skicklig "historieskrivare".

För mig är hörselminnen viktiga. Kanske är det så för alla, men jag tycker att jag kan återkalla rösterna bättre än ansiktena. Det vill säga om jag inte har tillgång till hjälp i form av fotografier eller filmer. Det är märkligt, men vi är så många miljarder på jorden, ändå har var och en sin egen speciella röst. Inte minst när jag är trött, eller håller på att somna, kan det hända att jag "hör" en känd röst. Inte på det sättet att jag "hör röster" som ger befallningar som man har hört talas om hos en del psykiskt drabbade. Nej, det är ofta enstaka fraser, eller ord, som är typiska för just den personen och med den personens speciella intonation.

Jag har inte hört någon påpeka detta, men det kanske beror på att vi numera är så extremt koncentrerade på bilder. Stillbilder eller rörliga. Ljud idag är väldigt ofta detsamma som musik. Men rösten är ju så otroligt uttrycksfull. Vi kan lära oss mycket om våra medmänniskor om vi bara lyssnar på hur det sägs. Om vi bara tar in den bokstavliga meningen är vi dömda att misslyckas i kommunikationen. Ironi är ju ett extremt exempel på detta. Den som inte är mottaglig för ironin kommer ständigt att missförstå vad som sägs. Det är därför det är så extremt olämpligt att använda ironi i kommunikationen med barn.

Vad har då detta med min far att göra? Jo, ända sedan han dog, en höstgrå dag för fem år sedan, har jag ibland återkallat ett sådant hörselminne. Det är mycket enkelt, det var ett speciellt sätt han hade att säga mitt namn. Kanske när han skulle väcka mig de tidiga morgnar när vi skulle ut och vittja siknät. Jag är extremt lättväckt, så han visste att han inte behövde ta i.

Röster är som fingeravtryck, de är typiska. Även om den som talar är extremt förkyld, känner vi igen de karakteristiska dragen. Hörselminnen kräver inga stora ansträngningar, kanske det räcker med att det är någorlunda tyst i omgivningen. Man brukar ibland tala om att en "röst har tystnat". Men stämmer det? Tänk efter: kanske är det likadant för dig som för mig? Kanske du också inom dig kan höra röster från dem du har känt. Det är inte skrämmande, tvärtom tröstande, tycker jag. Och om det är likadant för många, är det ju desto viktigare att vara noga med vad man säger - för det du säger idag, kan vara en annan människas minne om femtio år!
Foto: Duane Anderson 1996.
Today I think about my father Eric, who died this date five years ago .

We remember different people for different reasons and for different traits , right or wrong. Whoever writes the story ( be it oral or written ) has a great power. It has even been proven that it is possible to get people to remember things that have not happened. They are convinced, persuaded by skilled "historians".

To me, auditory memories are important. Perhaps they are so for everyone, but I think I can recall voices better than faces. That is, if I do not have access to assistance in the form of photographs or films. It is strange, we are so many people on earth, yet each has its own special voice. Especially when I'm tired, or falling asleep , it may happen that I "hear" a well-known voice. Not in the way that I "hear voices" commanding me to do things. No, it is often occasional phrases or words that are typical for that person and that person's special intonation.

I have not heard anyone share this experience, but maybe it's because we are nowadays so extremely focused on images. “Sound” today is very often the same as “music”. But the voice of a human being is so incredibly expressive. We can learn much about our neighbors if we just listen to how they express themselves. If we just take in the literal sense, we are doomed to failure in communication. Irony is of course an extreme example of this. Anyone who is not susceptible to irony will constantly misunderstand what is being said. That is why it is so extremely inappropriate to use irony in communication with children.

What has this got to do with my father? Well, ever since he died , a cloudy day five years ago, I have sometimes recalled such sound/voice memories of his voice. It is very simple; it was a special way he had to say my name. It sounds as when he woke me up early mornings when we were about to go out fishing. I am extremely easy to wake up, so he knew he did not have to use a strong voice.


Voices are like fingerprints, they are typical. Even if the speaker has a severe cold, we recognize the characteristic features in the voice. Sound memories requires no great effort, perhaps it is enough that it is reasonably quiet around you. In Swedish obituaries we often read that “a voice is silenced”. But is that correct? Perhaps you share my experience? Maybe you also can hear the voices of those you've known . It's not scary, on the contrary I find it comforting. And if it's the same for many people, it's even more important to be careful what you express - for what you say today, can be another person's memory fifty years from now!

Inga kommentarer: