Björnö malm,vändpunkt på rundan.

Björnö malm ligger 4,3 kilometer från mitt barndomshem. Här slutar vägen och det var tillräckligt skäl att vända hemåt igen. Eftersom jag sprang fram och tillbaka och ytterligare några hundra meter, blev det totalt cirka 9 kilometer denna morgon. Det är synd att vägen är så hård, det känns efteråt som en stelhet (eller skulle jag ha varit duktigare på att stretcha?).

Byarna i Småland och på Öland hade ofta "malmar" - ordet kommer antagligen av malm=grus, grusås mm. Där växtligheten var dålig kunde de som inte ägde någon egen mark få bygga sina hus. Malmarna var alltså de egendomslösas hemvist. I grannbyn Ödängla motsvaras Björnö malm av Kvarnbacken, där man för 110 år sedan placerade båtsmanstorpet intill den fattiga familjen Nyströms och därintill Olaus Marks stuga.

Björnö malm is located 4.3 km from my childhood home. Here the road ends and that was reason enough to turn around and start running home again. As I ran back and forth and a few hundred yards in addition, there was a total of about 9 km this morning.

The villages in Småland and Öland often had "malm" - the word is probably of malm = gravel, gravel ridge, etc.. Where the vegetation was poor, those who did not own land were allowed to build their houses. In the neighboring village Ödängla the area Kvarnbacken matched Björnö malm in this sense.

Yxnebacken,Björnö. På joggingrundan.

Det var en otroligt stilla morgon. Inte en rörelse i löven, inte en krusning på Lyckefjärds vattenyta. För första gången detta år var jag ute på joggingrunda utomhus, dessutom i min barndoms trakter. Hösten är inte så dum!

Vid ruinen efter huset där farfar Axel Lönnbom föddes.

Det var länge sen det fanns ett hus här. Ängen kallas för horvan, horva är ett gammalt ord som betyder inhägnad åker.

Jag har skrivit på bloggen om min farfar tidigare. De första åren av sitt liv bodde han (antagligen) i det hus som låg här på ängsmarken "Horvan" mitt i Ödängla by.
I have posted a blog about my grandfather before. The first years of his life he lived (probably) in the house that once stood here in the meadow "Horvan" in the center of Ödängla hamlet.

Tosca letar svamp på Ödängla.

Tosca tillhör en hundras (lagotto romagnolo) som lär vara bra på att leta efter tryffel. Nu är det tyvärr så att tryffel är icke existerande på Ödängla. Lördagen ägnades därför bland annat åt sökning efter trattkantareller i Norra Skog. Sådana fanns, men det är sent på säsongen så långt ifrån alla var i toppskick. Goda svampmackor blev det i alla fall på kvällen.

Tosca belongs to a breed of dog (Lagotto Romagnolo) which is supposed to be excellent truffle seekers. Unfortunately truffles are nonexistent in Ödängla. Saturday was devoted, among other things, to search for funnel chanterelles in the Northern Forest of Ödängla. There were tasty mushroom sandwiches at the table in the evening.

Katarina Mazetti ska det bli intressant att möta...

Katarina Mazetti är en av Sveriges roligaste författare. Men den som tror att hon skriver sina böcker på en höft sådär har så gruvligt fel. Hon gör noggrann research och hon är angelägen om att göra rätt. När hon skrev Blandat blod, som är en historisk roman, minns jag att hon trots sina ansträngningar var mycke angelägen om att få veta om något hade blivit fel. Nu har jag förstått att hon är på gång med ännu en historisk roman. Hoppas att hon berättar mer om den och arbetet bakom när vi ses - och det sker mycket snart!

Stefan Einhorn ska det bli intressant att möta...

Stefan Einhorn är ännu en av dessa läkare som också är författare. Tänk en Lars Gyllensten, en P C Jersild. Nu har han skrivit en roman som visar hur svårt det kan vara att försöka göra det rätta här i livet. Ska verkligen bli intressant att höra honom berätta om sitt författarskap och inte minst om han har något att säga om att debutera som romanförfattare vid åldern 50+! Måste bara tänka på att inte säga att han är "strålande" - han är överläkare vid Radiumhemmet...

Elin Ek ska det bli intressant att möta...

Det är inte lätt att veta om Elin Ek är på riktigt! Hon har en fantastisk förmåga att skapa alter egon eller alias-personligheter. Hon var "Grynet" en gång i tiden. Nu har hon - utan att bli en - krypit under skinnet på "tanten". Många äldre kvinnor upplever att de blir osynliga över en viss ålder. Det är kvinnorna i den åldern Elin Ek nu sätter strålkastaren på. I boken "Supertanten" finns en mängd information och kloka reflektioner. Ska verkligen bli intressant att möta denna programledare som har blivit författare.

Rickard Wolff ska det bli intressant att möta...

För en scenartist krävs det att ha närvaro. När han eller hon kommer in på scenen ska det inte vara någon tvekan - nu börjar föreställningen! Närvaro. Energi. Men det betyder inte alltid starka effekter och sprudlande utspel. Rikard Wolff är en sån där artist som kan ha stor emotionell kraft i ett framträdande där han aldrig höjer rösten eller lämnar allvaret. Samtidigt anar man ständigt en humor, som så ofta hos dem som inte har haft raka spåret till framgång.
Det ska verkligen bli spännande att få se denna person på nära håll - det sker på torsdag i Karlskrona. BOK 11 heter evenemanget!

Från Martinsonmontern på bokmässan

Monika Adamson Lindqvist och Johnny Karlsson pratar med mässbesökare.

Ödängla universitet - University of Ödängla pt 3

(Translation at the bottom of this blog)

Här fortsätter min serie korta porträtt av bildade personer i och i närheten av byn Ödängla i Småland när jag var en liten gosse.

Åke Domeij

Om man behövde artbestämma en blomma eller hade något annat naturvetenskapligt problem, fanns i byn ett levande uppslagsverk, Åke Domeij. Hans kunskaper var något utöver det vanliga, även om han bar den prosaiska titeln ”adjunkt” och i min barndom arbetade som lärare på Parkskolan i Mönsterås, det vill säga högstadiet.

Till och med mina studietrötta skolkamrater som inte precis gjorde hans lektioner lättare, erkände att hans kompetens inte på långa vägar utnyttjades i den skola som hade skapats inom ramverket läroplan för grundskolan 1962. De gjorde det emellertid lite bakvänt, genom att hävda att han var ”förläst”. Jag hade en enorm respekt för denne man, som i likhet med den tidigare porträtterade Laila Sandberg uppenbarligen fann ett nöje i att samtala med mig och andra barn. Han och hans hustru Astrid fann det också mödan värt att inköpa och skänka mig en av min barndoms käraste ägodelar, uppslagsboken ”Lilla Focus” som jag studerade från pärm till pärm.

Åke Domeij var sannolikt den person som rodde det stora projektet ”En bok om Mönsterås” (1963) i hamn. Han var dels skribent för stora delar av denna hembygdsbok, men jag misstänker starkt att han också hade kunskapen att göra en bedömning av halten i övriga artiklar och se var det behövde korrekturläsas och korrigeras.

Nu var jag inte med 1963, men Åke Domeij redigerade några av de senare utgivna hembygdshäftena i serien ”Stranda” där jag bidrog med en del artiklar. Han ställde höga krav och satte mig in i hur man anger källor och annat som hör den akademiska världen till. Utan Åke Domeijs föredöme hade jag knappast haft självförtroendet att ge mig in i författande- och förlagsvärlden, i varje fall bidrog han till insikter och kunskaper som var till stor nytta många år senare.

This continues my series of portraits of educated persons in Ödängla, Sweden when I was a little boy.

Åke Domeij

If one had to determine the species of a flower or had any other scientific problems, there was a person to ask, the living encyclopedia Åke Domeij. His knowledge was extraordinary, even though he wore the prosaic title of "adjunkt" (approx. “high school teacher”) and in my childhood, worked as a teacher at Parkskolan in Mönsterås, elementary school (7th-9^th grades). Even my school weary classmates, who hardly made his lessons easier, acknowledged that his skills were far from well used in the school system of the 1970’s. They did this confession a little backwards, claiming that he was “förläst”, a word typical for the backward type of society Mönsterås was at the time, meaning “had read too much”.

I had enormous respect for this man, who, like the previously portrayed Laila Sandberg apparently took pleasure in talking to me and other children. He and his wife Astrid also found it worthwhile to purchase and give me one of my childhood’s dearest possessions, the mini encyclopedia, "Little Focus" which I studied from cover to cover. Åke Domeij was probably the person who pulled through the big project "A book of Mönsterås" ( printed in1963) in port. He was the first and foremost writer of much of the material in the book, but I strongly suspect that he also had the knowledge to assess the content of other articles and see where it needed to be proofread and corrected. I was not participating in 1963, but Åke Domeij later edited some of the local history booklets in the series "Stranda" where I contributed with some articles (1975 and onwards). He set high standards and taught me some basic things about publication. Without the high example of Åke Domeij, I would hardly have had the confidence to enter the writing and publishing world. At any rate, he contributed to the insights and knowledge that was useful many years later.

Åke Domeij lived between 1914 and 1986.

Ödängla universitet - University of Ödängla pt 2

(Translation at the bottom of this blog)
Här fortsätter min serie korta porträtt av bildade personer i och i närheten av byn Ödängla i Småland när jag var en liten gosse.

Laila Sandberg

Laila Sandberg var lärarinna, det hette så på den tiden, och hon hjälpte mig att ”fuska” mig in i grundskolan. Eftersom jag är född i december kunde det ifrågasättas om jag skulle börja skolan hösten 1963 eller 1964. När min mor per cykel skjutsade mig till skolmognadsprovet i Hammarglo (kanske våren 1963?) var jag väl förberedd: genom fröken Sandbergs försorg hade jag redan gått igenom provet en gång. Med andra ord visste jag vad som komma skulle, ganska perfekt för en person som inte är överdrivet förtjust i överraskningar! Tant Laila, som jag kallade henne, hade också talat om för mig hur jag borde rita för att få ”godkänt”.

Men tant Laila hade en mycket större betydelse än så. När jag var riktigt liten arbetade hon fortfarande som lärare och tog dessutom hand om sin far, en gammal sjöman. Hon bodde på Ödängla hela det långa sommarlovet. Sommaren utnyttjades till ett flitigt socialt umgänge där alla generationer deltog och där hon skapade spännande möten genom att bjuda personer som kanske inte umgicks så mycket annars.

Jag minns tant Lailas kalas som stora högtider med intressanta samtal och roliga berättelser. I hennes finrum fanns ett slags kabinett med märkliga ting från jordens alla hörn, det jag minns bäst är ett strutsägg som naturligtvis slog allt vad byns hönor kunde åstadkomma. I hallen innanför verandan fanns en märklig klädhängare, där krokarna bestod av näbbar från albatrosser! Tant Laila och jag umgicks märkligt nog på jämbördig fot, hon hade genom sitt arbete lärt sig att ”se” och respektera barn. Utan att märka det, lärde jag mig naturligtvis massor genom detta umgänge.

Laila Sandberg var född 1904 och dog 1993.

This continues my series of portraits of educated persons in Ödängla, Sweden when I was a little boy.

Laila Sandberg

Laila Sandberg was a “lärarinna” (a female form of the word teacher), it was called so at that time, and she helped me to "cheat" in the tests proceeding elementary school. Since I was born in December it could be questioned if I should go to school in the fall 1963 or one year later. When my mother accompanied me to the “school maturity test” in Hammarglo (perhaps spring 1963?), I was well prepared: by an effort of Miss Sandberg, I had already gone through the test once. In other words, I knew what was to come, quite perfect for a person who is not overly fond of surprises! Aunt Laila, I called her, had also told me how I should make the drawings to be approved at the test.

But Aunt Laila was much more significant than that. When I was a boy, she still worked as a teacher and also took care of his father, an old sailor. She lived on Ödängla throughout the long summer vacation. Summer was used for frequent social interaction in which all generations attended her parties and where she created exciting meetings by inviting people who maybe did not socialize that much else.

I remember Aunt Laila's parties with great joy; there was interesting conversation and funny stories. In her dining room was a kind of cabinet with strange objects from around the world, what I remember best is an ostrich egg, which of course “out-egged” anything the village chickens could ever achieve. In the hall inside the porch was a strange garment hanger, which hooks consisting of albatross beaks! Aunt Laila and I were on an equal footing in spite of the difference in age, she had through her work learned to "see" and respect the child. Without realizing it, I learned a lot through this interaction.

Laila Sandberg was born 1904 and died 1993.

Ödängla universitet - University of Ödängla pt 1

(translation at the bottom of this blog) Jag växte upp i en liten by vid Kalmarsund, Ödängla. Närmaste universitet fanns i Lund, gott och väl 30 mil bort. Men trots avståndet till de högre lärosätena saknades inte intresse för kultur och vetenskap. Tvärtom var denna by en mycket stimulerande miljö som jag skulle vilja beskriva genom att kort porträttera några av de personer som direkt eller indirekt skapade denna atmosfär.

Emil Runstam

Jag har folkskolläraren Karl Emil Runstam mycket att tacka för, detta trots att han och jag aldrig har träffats. Men hans flitiga arbete med att sprida bildning och kultur i Hammarglo med omgivande byar hade stor betydelse. Han startade nykterhetslogen Hammarfast, vars bibliotek han under stora uppoffringar byggde upp, han såg till att ungdomarna i trakten fick fritidssysselsättning. Därmed öppnade han dörren till konstens, litteraturens och teaterns värld för många, inte minst min far som redan innan han var tonåring var aktiv i det lokala föreningslivet. Hans intresse för litteratur grundades alldeles säkert där, och det har gått i arv!

När jag nu, mer än 50 år efter Runstams pensionering söker spår efter honom på nätet, visar det sig att han har lämnat ytterst få spår. Han skrev några artiklar i födelsetrakten Skatelövs hembygdsskrifter och hans aktiva föreningsengagemang finns noterat i gamla tidningar som har skannats in, bland annat av Kungliga biblioteket. Men en notis i tidningen Kalmar i juni 1910 väcker intresse (det handlar om ett möte för folkskollärare i Mönsterås):

”Folkskolläraren Karl Emil Runstam i Hammarglo höll föredrag öfver förbundsstaten Oklahomas märkligaste kvinna mest känd under namnet Kate. En kvinna blott 26 år gammal, men som vid ordnandet af statens ombildning från territorium till förbundsstat utfört ett betydande arbete isynnerhet på den allmänna folkbildningens, fattigvårdens och fångvårdens skilda områden.”

Som ny folkskollärare i den småländska provinsen valde den drygt 20-årige Emil Runstam att hålla föredrag om en än idag skamligt förbisedd kvinnlig pionjär i amerikansk politik, ”Oklahoma Kate”. Hur kom det sig? Ja, det lär vi aldrig få veta, men visst är det spännande och visar på att denne bildningens förkämpe hade en för sin tid fördomsfri och öppen inställning.

Och utan Runstams föredöme att sprida god litteratur, hade sannolikt inte min far lagt en icke föraktlig del av sin magra inkomst i början av 1950-talet på exempelvis svenska klassiker. Far hade kanske inte heller fått impulsen att börja skriva i tidning, som han gjorde vid den tiden. Emil Runstam hade säkert inte heller någon fet inkomst och en del av det han hade köpte han också böcker för – till andras förkovran. När han blev pensionär tog han körkort och köpte bil – och omkom strax därpå i en trafikolycka.

University of Ödängla
I grew up in Ödängla, a small village near Kalmar in Sweden. The closest university was in Lund, 200 miles away. But despite the distance to the higher educational institutions there was no shortage of interest in culture and science. On the contrary, this village offered a very stimulating environment that I would like to describe by briefly portray some of the persons who directly or indirectly created this atmosphere.

Emil Runstam I am much obliged to school teacher Karl Emil Runstam, despite the fact that we never met. But his diligent efforts to spread education and culture in Hammarglo and the surrounding villages (like Ödängla) was of great importance. He started the temperance lodge Hammarfast, whose library he built up partly with his own money, he also mad sure that the young people in the neighborhood got someting to do in the short free hours they had. Thus he opened the door to the universe of art, literature and theater for many, not least to my father Eric, who even before he was a teenager was active in local clubs founded by Runstam. His interest in literature was founded almost certainly there, and it has been passed on!
When I now, more than 50 years after Runstam’s retirement, look for traces of him on the net, it turns out that he has left very few documents. He wrote some articles in the Skatelövs (parish of his youth) local history writings and his active involvement in e.g. associations for teachers is noted in old newspapers that have been scanned. A newspaper in Kalmar from June 1910 raises interest (it is about a meeting for elementary school teachers in Mönsterås):
"Public school teacher Karl Emil Runstam in Hammarglo gave lectures about the Federal State of Oklahoma's most remarkable woman, best known under the name Kate. A woman only 26 years old, but taking great part in Oklahoma’s transformation from territory to federal state and performing a considerable amount of work especially for the general public education, health care for the poor and prisoner’s conditions."
As a new elementary school teacher in the Småland province the just over 20-year-old Emil Runstam choosed to speak about a woman, to this very day overlooked! She was a female pioneer in American politics, "Oklahoma Kate". Why did he? We will never know, but it certainly is exciting and shows that this young man had an unbiased and open approach to the whole world.
And without Runstams urge to spread good literature, my father would probably not have put a considerable part of his meager income in the early 1950s on purchase of Swedish classics. He would probably not have gotten the impulse to start writing in the local news papers, as he did at that time. Emil Runstam had certainly no fat income either and part of what he had bought, he also bought books for – with the high goal betterment of others. When he had retired, he took a driver's license and bought a car - and died shortly afterwards in a road accident.

Minnen av några majdagar del 6

Detta är den sista av mina rapporter från Harry Martinson-sällskapets årshögtid 2011. Hoppas att du som läser blir intresserad av att följa med oss någon gång. 2012 är vi i Jämshög och 2013 firar vi våra majdagar i Boden (om allt går som vi vill).

För egen del kommer den som skriver dessa rader aldrig att glömma söndagens utflykt, inte bara för den utmärkta guidningen av Björn Jadling. Kanhända överdriver jag lite om jag säger att det var på håret att Skattlösberg hade fått ytterligare en invånare – bussen stod med motorn på och var på väg att ge sig av när jag återvände från promenaden till Dan Anderssons hem i Luossa. Kanske hade jag blivit lite yr av vårens dofter och humlesurr på ”ljungheden” som nämns i ”Till min syster” en dikt som för alltid är en del av vår gemensamma visskatt. Bussturen gick bland annat också till platsen för skaldens barndomshem och Björn Jadling gav en lektion i hur man kolar än idag. Tala om att leva i dikten!

På Lyvikskyrkogården i Ludvika vandrade vi runt till inte bara Dan Anderssons utan även flera andra diktares gravar. Här hade vi än en gång hjälp av skådespelaren Leif Olsson, som syntes trivas gott bland oss litterärt intresserade. Han gjorde flera förnämliga uppläsningar ur de olika diktarnas verk och Björn Jadling bistod med mera fakta.

Den perfekta avslutningen på söndagen och hela besöket i Dalarna blev förstås besöket på Dan Andersson-museet i Ludvika. Vi kunde med viss fascination notera att Dan Andersson i sin verksamhet som nykterhetsprofet runt om i landet också hade besökt Harry Martinsons Blekinge. Det är dock knappast sannolikt att de träffades – vid tillfället var den lille Harry endast åtta år gammal.

Minnen av några majdagar del 5

Jag har tidigare berättat om Harry Martinson-sällskapets årshögtid tidigare i år. Här kommer del 5!

Klockrikestipendiet

En annan höjdpunkt under lördagen var naturligtvis presentationen av årets mottagare av Klockrikestipendiet, Carina Karlsson. Hon kunde inte närvara, men följde programmet via den direktsänding på internet som genomfördes under fredagskvällen och lördagen. Hon presenterades personligt och inkännande av jurymedlemmen Disa Lundberg, ingen kunde tvivla på att detta var en välförtjänt pristagare. Som uppläsare deltog här också skådespelaren Leif Olsson, som också kunde berätta om sina möten med Carina Karlsson.

Bengt af Klintberg och Inge Mattsson

Detta var inte allt: lördagens program omfattade förutom årsmötet också en presentation av författaren Eva Norberg framförd av Kersti Berg och föredraget ”Träd i Harry Martinsons och Werner Aspenströms diktning” där vi hörde en bekant radioröst, folklivsforskaren och författaren Bengt af Klintberg. I samband med kvällens högtidsmiddag sjöng och spelade Dan Andersson-sällskapets ordförande, Inge Mattsson. Han fick framträda två gånger denna afton, den andra gången när det församlade sällskapet nåddes av nyheten att den mångåriga ordföranden Ingegerd Bodner hade gått bort. Inge Mattsson kompletterade Åke Widfeldts parentation med sin egen tonsättning av Martinsons ”Längtan till Alltidhult”.

Minnen av några majdagar del 4

Vi i Harry Martinson-sällskapet hade en härlig årshögtid i maj i år. Här kommer ytterligare en liten rapport!

"Holmgång" mellan Greider och Lundberg

Lördagen var späckad med intressanta programpunkter, den som kanske väckte störst intresse – i varje fall nu i efterhand – var samhällsdebattörerna Göran Greiders och Johan Lundbergs vänskapliga men icke desto mindre skarpa meningsutbyte under rubriken ”Quo Vadis”. Diskussionen leddes av Harry Martinson-sällskapets ordförande Åke Widfeldt och den tog sin utgångspunkt i tidskriften Quo Vadis. Snart nog kom man in på en aktuell debatt om bildning där de båda gästerna befinner sig vid två poler, men ändå med viss hövlig förståelse för varandras argument. För den som vill ta del av diskussionen kan den avlyssnas och betittas på Martinson-sällskapets Youtubekanal (googla: Martinsonvideo Greider).

...och utspel från Delblanc-sällskapets ordförande 

Innan dess hade emellertid rektor Per Ola Jansson än en gång hälsat välkommen och han passade på att också göra ett utspel i sin egenskap av ordförande i Delblanc-sällskapet: han inbjöd till någon form av seminarium gemensamt anordnat av de båda sällskapen och där man skulle kunna reda ut vad det var som hände när Sven Delblanc kritiserade Svenska Akademien i samband med att Harry Martinson och Eyvind Johnson fick Nobelpriset i litteratur år 1974.

Minnen av några majdagar del 3

Jag har lovat att berätta lite mer om Harry Martinson-sällskapets innehållsrika årshögtid i år, 2011. Här kommer del 3. De närmaste dagarna kommer en blogg per dag!

Vi befann oss alltså i Dalarna, nämare bestämt på Brunnsviks folkhögskola utanför Ludvika. Redan på fredagskvällen den 6 maj fanns det plats för en trio författare med anknytning till Brunnsvik, nämligen Dan Andersson, Ragnar Jändel och Nils Parling. Dan Andersson presenterades personligt och musikaliskt av Björn Jadling. Han är en veteran i Dan Andersson-sammanhang och kan dessutom allt om hur man kolar med kolmila - och är dessutom en riktigt rolig person.

Författaren Ragnar Jändel, med ursprung i Jämjö, Blekinge, var det meningen att dennes levnadsbeskrivare Åke Åkesson skulle berätta om, men omständigheter han inte rådde över gjorde att han tvingades avstå. I stället gjorde Johnny Karlsson och Åke Widfeldt en fullödig presentation av Blekingeskalden.

Nils Parling berättade Ulf Redmo om, Ulf är chef på Länsbibliotek Sydost och har sedan länge intresserat sig för denne författare. Även detta blev en högtidsstund – inte minst som författarens hustru och dotter fanns på plats - men också eftersom Ulf Redmo är så uppenbart förtjust i denne inte alltför välkände författare och kunde berätta med humor och värme.

Höskörd på gång

Den glada kyrkan

Om man tittar noga på kyrktornet ser man den glada munnen under "ögonluckorna" och den toppiga mössan! G och jag hade roligt åt detta som säkert många tidigare har noterat...  Förklaring här. Platsen är Skärhamn på Tjörn, där midsommardagen till stor del tillbringades. Den mycket fina och inspirerande utställningen av Emil Noldes akvareller som visas på Nordiska Akvarellmuseet var en höjdpunkt i helgfirandet tillsammans med vännerna K och m. Naturligtvis var det förbjudet att ta bilder på museet, men det gör egentligen inget eftersom foton knappast kan göra Noldes konst rättvisa. Fick en helt annan bild än tidigare av denne konstnär som var på jakt efter det inre uttrycket och lyckades få akvarellfärgerna att glöda!

En reflektion efter en dag i Bohuslän är att här är så markant mycket livligare i kustbandet och skärgården än vad det är i Blekinge. Det finns mycket kvar att göra för besöksnäringen i vår del av Sverige. Fast det är klart, det skulle antagligen hjälpa med en storstad på nära håll, det finns i Bohuslän, men inte i Östra Blekinge. Som jag brukar säga: vill Blekinge ha turisternas pengar blir det en oundviklig bieffekt att dessa turister kommer till oss.

Fördelar med att ha egen trädgård - why it is nice to have a garden

Plockade idag!
De söta smultronen har redan försvunnit, men de gav ett härligt mervärde till onsdagens frukost.
Om det finns några nackdelar med att ha trädgård är de glömda sedan länge!

Today's harvest!
The sweet forest strawberries have already disappeared, but they added great value to this Wednesday's breakfast.
If there are any disadvantages of having a garden, they are now long forgotten!

Emigrantinstitutet lever - The Emigrant Institute is still alive!

(English translation below) Idag kom tidningen Emigranten med posten. Det är Emigrantinstitutets vänners (och Svenska Emigrantinistitutets) skrift. Glädjande nog verkar det som om EI har fått en nystart efter några bekymmersamma år.
Det är länge sedan jag själv hade med institutet att göra, men min erfarenhet är att det har alltid gått att få hjälp och råd i olika emigrantfrågor. Nu har institutet fått en nystart och kommer att satsa på att göra migrationsforskning tillgänglig, en uppgift som universitet och högskolor egentligen har, men som ofta missköts. Det låter bra!
Vidare berättar man historien om Karlskronasonen Lars Wilhelm Henschen, som var rådman i Uppsala och som tyckte att den svenska religionsfriheten var undermålig (det är nog en underdrift). Han försvarade de så kallade Erik Jansarna, det vill säga den religiösa grupp som utvandrade till USA och grundade samhället Bishop Hill i Illinois.

Today i got the magazine Emigranten (The Emigrant) in the mail. It is edited by the Emigrant Institute's friends (and The Swedish Emigrant Institute). Happily, it appears that the EI has had a fresh start after a few troubled years.
It is a long time since I had anything to do with that institution, but my experience is that it has always been a great help for me and other amateur researchers. I gather they now will strive to make professional migration research available to the public, a task which universities really have, but which is poorly managed so far. This sounds great!

Furthermore, the magazine tells the story of the Karlskrona decendant Lars Wilhelm Henschen, who was alderman in Uppsala and who thought that the Swedish freedom of religion was poor (probably an understatement). He defended the so-called "Erik Jansarna", the religious group that emigrated to America and founded the community of Bishop Hill in Illinois.

Arkeologi vid Vesan.

Urna från grav som nyss grävts ut studeras av representanter för bl a länsstyrelsens insynsråd och Blekinge museum.
Denna onsdag hade jag nöjet att få vara med om en intressant presentation av det pågående arkeologiska arbetet där den nya E22 kommer att byggas mellan Stensnäs och Sölve i västra Blekinge. Vi var ett antal representanter för Länsstyrelsen, Blekinge museum, Trafikverket, kommunerna i Blekinge med flera intressenter (och så Boverket då!). 
Vid det som en gång var insjön Vesans strand fanns ett märkligt gravfält där en del av gravurnorna hade placerats i "två våningar". Många intresserade frågor ställdes, inte minst av Blekinges aktiva och vetgiriga landshövding, Gunvor Engström.
Det var en härlig dag och ett gjutet tillfälle för nätverkande. Många trevliga återseenden och nya bekantskaper! Störst intryck på mig gjorde ändå det faktum att vi trots allt är ett land där vi anser oss ha råd att ta tillvara vårt kulturarv. När asfalten är lagd på den nya E22 har arkeologerna kanske skrivit om Blekinges och Listerlandets historia. Vem vet?

En god lördag

Cheescake i Ronneby i väntan på vernissage.

Minnen av några majdagar del 2

Det litterära sällskap som bär Harry Martinsons namn gjorde sitt val och firade sina "Majdagar" år 2011 i Brunnsvik och dess sköna omgivningar. Det var intensiva dagar, som alltid när detta sällskap möts, den här gången dessutom inte olikt ett litteraturseminarium av hög klass.

Dan Andersson-sällskapet är väl representerat i denna bygd och även om det handlade om många fler författare än denne folkkäre poet så var många av dem vi mötte engagerade i sällskapet. En av dem var Björn Hedén, som gjorde starkt intryck med sin musikaliska berättelse om Olle Svensson (1904-1972) och hans levnadsbana och livsfilosofi. Visan är idag satt på undantag i de breda massmedierna, Björns framträdande visade hur vi därigenom går miste om mycket.

Äntligen sommar!

G läser en bok om trädgårdsskötsel. Just nu är hon på jakt efter ett säkert medel mot bladlöss.

Utsikt från mitt fönster

Sparregården en dag i maj 2011. Så här ser det ut när jag tittar ut från min nuvarande arbetsplats på Boverket.

Rapport från Ödängla

Trots gråa skyar och en blåst som rister blommande träd är min barndoms by just nu vacker som en tavla.
Ett av traktens kännemärken är oxlarna - träd som jag uppskattar för deras skönhet i alla årstider. Just nu är de smyckade med miljoner blommor i en gräddgul nyans. Dessa blommor är i sin tur en magnet för grönt metallglänsande skalbaggar som antagligen hjälper till med pollineringen och får ett pollenyrande skrovmål på köpet.
Oxlarna står gärna solo, utsatta för höstens stormar, vinterns piskande yrsnö och sommarens torka. De nöjer sig med att få stå ensamma och signalera årstid väldigt tydligt: kal - vinter, med röda bär - höst, med blad som signalerar blåst - sommar. Det sista kan lätt observeras en dag när luften har brått: bladen är mörkgröna på ovansidan och ljusa på undersidan. När vinden lyfter bladen ser vi tydligt att det susar i lövverket, även om vi sitter bakom treglasfönster.

Skickat från min iPhone

Minnen från några majdagar del 1

Folkhögskolan Brunnsvik, en gång ett nav i arbetarklassens bildningssträvan, är nog inte exakt som det var förr. Tidningsklipp från senare år visar en verksamhet i förvandling, som söker sina former. Men litteraturhistoriens vingslag susar ännu över sluttningen vid Väsmans strand, här finns ett ypperligt bibliotek och en av linjerna heter kort och gott "Brunnsvik Ord". Visst skulle en Harry Martinson av idag kunna söka sig till en sådan miljö.

Det litterära sällskap som bär hans namn gjorde det i alla fall och firade sina "Majdagar" år 2011 i Brunnsvik och dess sköna omgivningar. Jag kommer att här i min blogg göra några reflektioner kring denna årshögtid med digert program. Eftersom en stor del av programmet filmades kommer jag också att lägga in länkar till filmerna.

Som det här klippet som visar själva inledningen på fredagskvällen. Återkommer snart med mera på denna blogg!

Bokmässan närmar sig...

Nej, det är inte precis i nästa vecka, utan i september som årets litterära höjdpunkt inträder. Bokmässan är min favorit, trots att jag egentligen gillar såväl tystnad som avskildhet - två ting som icke existerar i Svenska Mässans lokaler i Göteborg. Ville nu bara berätta att jag har fått äran att bli talare vid årets Bokmässa, närmare bestämt på De litterära sällskapens scen. Här nedan ses förslagen till hur vi i Harry Martinson-sällskapet ska disponera vår tid:

HMS, DELS-scenen 2011

Förslag:
Paulina Helgeson, Johan Svedjedal:
Den nya människan. Om Spektrum och Harry Martinson
To 22 sep kl. 14.00

Ingemar Lönnbom:

Martinson på Facebook - nya medier, nya möjligheter
Fr 23 sep kl. 13.30

Åke Widfeldt:

Atom-Noak -  Martinson och ingenjörerna på ASEA
Lö 24 sep kl.  11.00

Stefan Edman:

”Granarnas nattvard” - Martinsons Tuvor i ny utgåva
Sö 25 sep kl. 13.30

Inget dåligt sällskap, eller hur?

För övrigt...
...anser jag att Agneta Pleijel ska in i Svenska Akademien.

Luossas ljunghed

Idag har jag vandrat på Luossas ljunghed, som Dan Andersson diktar om i "Till min syster", det vill säga så mycket ljung såg jag inte till där runt Luossa-stugan i Skattlösberg. Det var en märklig upplevelse att denna vackra majdag när naturen är som vackrast, bli påmind om de hårda villkor som människorna i trakten har levt under.
Dan Andersson är en stor tillgång för Ludvika och hans minne vårdas på allehanda sätt. Det finns lustigt nog flera kopplingar till Blekinge, en del kuriösa, en del väldigt viktiga. Bland de kuriösa är att Dan Andersson år 1912 reste land och rike runt för att verka som nykterhetsprofet. Bland de orter han besökte var Karlskrona och Hasslö. Jag påminde mig att jag en gång hörde förre riksdagsmannen Rikard Svensson i Spjutsbygd berätta om de förfärliga dryckesvanor som "rallare" och "stenhuggare" hade i hans barndoms Blekinge. Så Dan Anderssons resa kanske var behövlig.
En betydligt viktigare händelse, som har anknytning till nykterhetsturnén var skaldens bekantskap med Rebecka Svensson från Ronneby som under en tid var hans mecenat och försåg honom med pengar till logi och uppehälle. De hade träffats i nykterhetsrörelsens hägn.
Inge Mattsson som har skrivit en bok om Dans och Rebeckas vänskap har stark anknytning till Blekinge, även om han numera har flyttat till Östergötland. Han är idag ordförande i Dan Andersson-sällskapet och underhöll oss i Harry Martinson-sällskapet i samband med vår högtidsmiddag på lördagskvällen den 7 maj.
Hur var det då med Luossa? Ja, jag får väl återkomma med filmbilder därifrån så småningom...

Ingegerd Bodner

Harry Martinson-sällskapet firar just nu sin Årshögtid, traditionellt årsmöte men också tre dagar med ett givande innehåll - samtal, föredrag, utflykter. Mitt i allt detta tillkännagavs i går kväll att den förra ordföranden, Ingegerd Bodner Granberg hade gått bort.
Ingegerd var en person som andades kultur, som generöst delade med sig av kunnande och gestaltningsförmåga och som outtröttligt arbetade för det hon trodde på. Hon startade Husmansteatern som sedan blev Blekingeteatern, hon gjorde massor med radioprogram och ledde Harry Martinson-sällskapet under lång tid. Jag hoppas att hennes gärning inte glöms, i sitt engagemang och sin ständiga strävan till hög kvalitet kombinerad med lättillgänglighet i alla de kulturella sammanhang där hon arbetade var hon ett stort föredöme.
Ingegerd gick bort den 1 maj 2011.

Snart är det 30 år sedan...

Jag minns som igår när det bara var minuter kvar till sändning och jag satt och spelade in Fälldins presskonferens om U 137. Det var ingen tvekan om vad som skulle toppa nyheterna i Radio Blekinge den kvällen:

Kul att så många gillar mina filmer

Video Views (% of total)

Lövmarknad i Karlskrona 24 juni 2010                                13.1

Vävdagar i Glimåkra 2009                                                   10.7

Förstamajreveljen i Karlskrona 2010                                   10.1

Karlskrona kvällen före Lövmarknaden                                  8.7

Hurtigruten Bergen-Trondheim 2006                                      3.5

Brandkommissarie Nordenhielms Bluesorkester 2                 3.2

Gäddfiske på Ödängla vintern 1991                                       3.0

Brandkommissarie Nordenhielms bluesorkester 1 maj 1993  2.7

Nostalgia veteranbilar och veteranbåtar 2007                         2.6

Tröskdag i Näsum september 1991                                       2.4

Dettta är statistiken över vilka av mina videoklipp på Youtube som har setts av flest personer under de senaste två veckorna. Mycket roligt att mina amatörfilmer uppenbarligen väcker visst intresse. Den film som har setts av allra flest totalt är Förstamajreveljen i Karlskrona 2010. Den har betittats inte mindre än 700 gånger! Det är fler än jag som behöver piggas upp, tror jag.

Gå gärna in och titta:

http://www.youtube.com/user/lonnbom?feature=mhum

How do you translate Martinson?

Already the transformation of Aniara, the Nobel prize winner Harry Martinson's major work, into an opera in the 1950s was like boiling down an ox to a stock cube. And that was just a matter of "translating" Martinson's Swedish into libretto-Swedish. How difficult would it not be to translate Martinson's complex and beautiful idioms into another language altogether, and furthermore do it with a material that is up to 80 years old?
Scottish author and swedophile Robin Fulton took the challenge, and for this he must be widely and heartily recognized. The anthology "Chickweed wintergreen" is a big cultural event. It also provides Swedes with an opportunity to introduce our favorite author to relatives and friends who do not understand Swedish that well.
For those who have never been faced with the task of translating poetry, it might be instructive to study some of the problems that may arise. Let's do a little experiment with the title poem from the anthology. First, Martinson's original version:

Skogsstjärnorna frodas aldrig.
De bara reder sig
med karg nätthet i mossan.
De är spensliga,
men veta ingenting om den söta vekhet
du vill tillskylla sommaren.
Det spensligas bestämdhet
är inte mindre än ekens.

This poem is a fine example of Martinson's minimalist poetry, in which a philosophical idea is illustrated by scene from nature. Since there is so much effort put into the selection of each word, this also requires that the translator makes a prudent choice. He must first translate the very essence of the poem (with the risk of falling significantly wrong if the interpretation is wrong) and also be faithful to the mood that the words attract, presented by the associations that the reader unconsciously adds. Keywords are in this case, verbs and adjectives: frodas, reder sig, spensliga, vekhet, bestämdhet.(thrive, settle down, slender, tenderness, firmness).
So what happens if you completely ignore the work of the human translator/interpreter and instead mechanically translate the poem without further reflection? I can not resist the temptation to process the poem through the automated translation software provided online by Google. This is the result:

Chickweed thrives never.
They just settle down
with barren nights in the moss.
They are slender,
but know nothing about the sweet mellowness
To tillskylla summer.
The slender definiteness
is not less than the oak.

The result is almost understandable (word order is sometimes wrong, the word "nätthet" (petiteness) is mistaken for "night" and the word "tillskylla" is missing in the program's dictionary and remains untranslated). The translator's secrets are partly revealed when we compare the machine-translated poem with the translation as Robin Fulton has done:

Never luxuriates.
Yet manages, sparingly
and neatly in the moss.
The flowers are delicate
but know nothing of the sweet pliancy
you would foist on summer.
The determination of the fragile
is no less than that of the oak

The translator chooses not to use the word "thrives" to describe what the Chickweed wintergreen does not do. He uses “luxuriates” instead. You understand why if you look up thrive in the English dictionary, for it says that the word also means "trivas" (feel at home). It must thus be disposed of by the right-thinking translator. Instead, he chooses the words "luxuriate" which is a less common word, but that has a more correct connotation.
"The slender definiteness" in the direct translation becomes a completely different expression in the final, published translation: "The determination of the fragile".
Thus continues the translator, word by word. He weighs on golden scales, if possible, ensuring that content, underlying meaning and word music is as accurate as it can get. Like the painter who sometimes takes a few steps back to look at the painting on the easel, the translator must sometimes take a look at the big picture and maybe change a word, once again, to go right.
Direct translations of poetry have very slight possibilities to be successful, it seems.
If we finally make the experiment to allow the same software translation process Fulton’s English translation into Swedish the result is:

Aldrig luxuriates.
Ändå lyckas, sparsamt
och prydligt i mossan.
Blommorna är känsliga
men vet ingenting om den söta vekhet
du skulle pracka på sommaren.
Fastställandet av känsliga
är inte mindre än ek

Alas, this is not Martinson. Instead, the machine shows once again its inferiority. The word luxuriate is not to be found in the dictionary. The term "foist on" gets the rough translation “pracka på” (touting), which has a completely different connotation than "tillskylla" in the original poem. But “söta vekhet” (sweet mellowness) we and Martinson get to keep through this ordeal of experiments!

Slöjden och maten på Blekinge museum

G och jag gjorde en snabb titt på Blekinge museums utställning Slöjden och maten. Trevlig och välgjord med många fina slöjdalster från förr och nu.

2010 in retrospective pt 5

July

A summer diary with video from my cell phone camera:


I was very happy this summer, since I could swim many times. The water was warm (but not the one time in Ödängla, the wind had blown away the nice surface water).

Gunillas sister Jane and her boyfriend Magnus came to visit around Gunillas birthday. We had a great time.

Towards the end of the month we had guests from the US, relatives Duane Anderson and his daughter Sheree Anderson Sienkiewicz. We had a wonderful time, though the weather changed from brilliant to really awful. The best part (for me) was the trip to Öland. I did some filming of course!



The 31st of July there was a city celebration called “Viva Karlskrona”, Gunilla and I listened to Freudian slippers where our friend Ola Hallqvist is lead singer.


August
August 11 we celebrated our friend Janne Olofssons birthday. There was a party on the small island Ungskär outside Karlskrona - a party worth to remember.

The 29th we had a visitor from Lund, my niece Johanna. She is now studying at the University in Lund. We had a wonderful time, we went along with a tour of the Naval Base which was very enjoyable, thanks to the funny and intelligent guide, Annie Gylling.

September
September 17 I had the honourable task to be presenter at “Bokens dag” (The day of the book) in Karlskrona. It was great; I met one of the most famous Swedish novelists, Björn Ranelid, and some very talented coming authors.

A year without a week at the big book fair in Gothenburg is a year lost as I see it. I had a lovely time there and published many videos from the different arrangements we in the Harry Martinson Society hosted. Here is a short video about the preparations in the gigantic hall of "Svenska mässan":


November
November 14 I went to Stockholm for one reason only, to see the musical play “Aniara” at Stockholms stadsteater. What a great performance!


Winter came early this year. But we have out own cosy house and can turn on the heat as much as we please!

December
A winter diary

2010 in retrospective pt 4

June
June 4 we attended the start of a new exhibition at the Naval Museum in Karlskrona, Ytspänning. The culture minister Lena Adelsohn Liljeroth held the opening speech.


Then we spent a weekend in Ödängla. This is the most beautiful time of year in Sweden!

This is the small village next to Ödängla, Björnö:


Later on in the month Gunilla and I went to Poland for our holiday – the old city of Krakow, it was spared during WWII and a true gem in central Europe. We had a lovely time there listening to music (Chopin, Kletzmer music, opera) all in mini concerts less than an hour long, perfect! We also took a ride with an old horse carriage – and saw a lot of young people at the international skateboard day the 21st of June!


We came home just in time for the big market in Karlskrona (Lövmarknaden) – of course I filmed the preparations and the actual market.




Then there were Midsummer celebrations in the Vämö park in Karlskrona.


The 27th Gunilla bought a new bicycle – she needed it!

2010 in retrospective pt 3

March
Winter was very long, we thought it would never end! My old friends from the School for Journalists in Stockholm (1978-80) started a group on Facebook in order to have a reunion 30 years after graduation. We almost made it – instead of May we met in October.

April
Spring came at last.

May
May 1st there is an old annual tradition in Karlskrona that The Royal Swedish Navy Band marches through the city. I am an early bird, so I did some filming there. To this date, more than 450 people have watched the video on Youtube!

This was the first of a great number of videos on Youtube this year. I covered the annual meetings for the Martinson Society and the Salje Society (two famous Swedish authors).

2010 in retrospective pt 2

February

I was able to go back to work after four weeks, and felt much better. I did make some short videos – the old journalist in me compelled me to go out when an entire block close to our home burned down.
I also filmed through the window, looking at birds in the garden and a very beautiful sunrise.



The snow kept on falling, and in both February and March a lot of roof fell in all around Sweden. As the institution with overall responsibility for building regulations, The national board of housing building and planning (where I work) had a lot to do with the press. In March the minister Andreas Carlgren gave us a task: to investigate why so many roof fell down. We will give the full report in May this year.

2010 in retrospective pt 1

January


In the middle of the month I had to go home on sick leave. I was tremendously tired and at first my doctor could not find out what was wrong. After the second round of tests it was determined I had (a fairly mild form of) Lymes disease. I was cured by a three week long treatment with strong antibiotics. The year had started with a lot of snow and so as a good house owner, I should make use of the shovel. All kinds of physical activity, even short walks, made it necessary for me to go to bed for a while.